Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
TEXTILARBETAREN
bajonetter!” Det är Göring, det är Hitler, det är
hans mäktiga folkrörelse i det heroiska stadiet.
Det är det ögonblick som Tysklands framsynta
ungdom länge har sett framför sig: Nu skall det
kämpas, nu skall det marscheras, nu kommer
ledarens Machtergreifung..
Som sagt, alla vänta att något skall ske, alla
vänta strid. T. o. m. regeringen väntar en kamp
för livet. De nationalsocialistiska ungdomarna,
som av Hitler så många gånger fått höra att det
måsta handlas, om det också skall ske mot lag och
författning, om det också skall kosta blod, stå
kampberedda, ivriga att i praktiken få omsätta sin
mästares lära. Men på Hotel Kaiserhof håller
Hitler rådslag med sin stab. Där är Göring, där
är Göbbels, där är Strasser och där äro alla de
andra ledarna, som så ofta talat om handling, om
strid, om revolution. Ett par timmar senare
föreligger resultatet av detta rådslag. Göring tar
sina stolta ord mot kanslern tillbaka. Han
erkänner att han haft orätt. Han inhiberar
riks-dagsmötet dagen därpå. Skribenten säger:
”Men då sjönk den röda stjärnan ute i
horisonten. Då gick den tyska ungdomens
revolutionära dröm under. Ty då valde Adolf Hitler. Han
valde icke Bismarcks och Mussolinis och
Mira-beaus heroiska kamp — den som gör en man
antingen till nationens hjälte eller schavottens
högförrädare.”
Artikelförfattaren begagnar sedan tillfället att
bryta staven även över Preussens
socialdemokrater. De ha, enligt hans mening, heller icke vågat
spelet. Han skriver:
”Det har gått Hitler som det gick för
socialdemokraterna. Den 20 juli, då riksexekutionen
företogs mot Preussen för att kasta ut
socialdemokratin ur dess maktställningar, förklarade
Se-vering i ett ögonblicks Mirabeau-stämning, att han
blott ”ville vika för makten”. Men då den nye
kommissarien, herr Bracht, hövligt upplyste
honom om, att han just hade makten, så vek
Seve-ring utan kamp, och den natten sjönk
socialdemokratins preussiska citadell i graven.”
Jag kan icke neka till att jag i stort sett
måste ge skribenten rätt. Den lilla kännedom jag
har om Hitlerrörelsen säger mig, att författaren
bedömt Hitler rätt. Därmed vill jag dock icke
hava spått något om hur Hitlersagan slutar.
Hitlers ställningstagande den 12 septembsr var dock
utan tvivel ett av de största fiaskon, som
historien kan uppvisa. I 13 år hade han tänt
brandfacklor, talat om svärd, blod och revolution. I 13
år hade han eldat sina skaror till handling, till
bragd. Och så kommer i ett avgörande ögonblick
denna ömkliga reträtt, denna nesliga kapitulation.
Sannerligen, man skall vara en blint troende
nazist för att kunna svälja detta.
Det kan sägas, att Hitler noga övervägt
saken och funnit att hans stormtrupper voro för
”korta i rocken” mot von Papens poliser och
riks-värn, att risken var för stor och att han gjort
vad han ansåg vara klokast. Javäl, men vad
han sagt före den 12 septdmber förpliktade honom
att handla. Förresten räknar en som vill göra
stordåd inte alltid med antalet soldater på
motsidan. Det gjorde inte Karl XII vid Narva och
Napoleon vid Waterloo. Karl XII vann vid Narva
och Napoleon förlorade vid Waterloo. Det var
spelets utslag. Hitler har emellertid tidigare
försummat ett tillfälle, som var mera gynnsamt. Det
var när rikspresident senast skulle väljas, då
valet stod mellan Hindenburg och Hitler. Hade han
den gången vågat, så hade kanske Hindenburg
och von Papen aldrig behövt upplösa några
riksdagar. Men han vågade inte. Han är ingen
hjälte, han blir aldrig någon hjälte. Han är en
skräv-lare. Vare därmed icke sagt, att han inte kan bli
rikskansler eller president. För atr bli detta
behöver man inte vara vare sig hjälte eller geni.
Ifråga om de preussiska
socialdemokraterna måste jag anmäla en avvikande mening.
Jag vill inte förneka, att även de kunna ha
försummat en chans, men den försummelsen
ligger i så fall ungefär fjorton år tillbaka
i tiden. Den försummelsen berodde heller
inte på att mod fattades, utan på en
måhända överdriven trohet mot frihetens och
demokratins ideal och på ren — godtrogenhet. De ville
inte förtrycka oliktänkande, de ville ingen
partistat. Hade de gjort som så många andra
revolu-tionsmakare, ställt sina farligaste motståndare och
rivaler mot en vägg och skjutit ned dem samt
stoppat de mindre farliga i häkte, så hade de
kanske riskerat krigets återuppflammande vid
gränsen och inbördeskrig i landet, men kanske hade
då Hindenburg, von Papen och Hitler aldrig
behövt spela sitt spel om makten i det tyska riket.
Den 20 juli 1932 var det i varje fall
oåterkalleligen för sent för socialdemokraterna att spela
Mi-rabeau. Partiets ställning i preussiska regeringen
svarade Inte tillnärmelsevis mot ställningen bland
folket. Ett försök att hindra von Papen skulle
inte blott ha medfört, att denne mobiliserat
samhällets maktresurser utan även att det borgerliga
Tyskland sammansvetsats mot socialdemokratin.
Då skulle Schleichers riksvärn och Hitlers
storm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
