Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETAREN
87
Leva farligt.
Det lär vara Mussolini, som sagt att man
skall leva livet farligt. Därmed har han väl
menat, att man för att vinna något måste våga
något. Dessa Mussolini-ord ha nu blivit ett
valspråk för alla dem, som dyrka kraftnaturer och
våghalsar. Leva då inte de flesta människor
livet farligt? Lura inte ständigt risker och faror
på dem i deras dagliga gärning? Gruvarbetaren
som när som helst kan råka ut för ras eller
annan olycka, fabriksarbetaren som kan fastna i
maskiner och transmissioner, chauffören som i en
hektisk trafik skall klara vagn och liv på några
centimeter, plåtslagaren på taket,
byggnadsarbetaren på sin ställning, fiskaren vid Skandinaviens
eller Islands kust, som
”— kämpar i vikingaväder
sitt svärdlösa nordhavskrig
med buktiga tvåtumsbräder
emellan döden och sig,”
leva inte alla dessa och fler till livet farligt? Jo,
förvisso. Men de räknas inte. Deras enskilda
insats ter sig, med orätt, ur historisk synvinkel
så ringa, att de som skriva historia helt enkelt
glömma bort den eller låta bli att räkna med den.
Det anses säkerligen av Mussolini och andra
dyr-kare av farligheten, att det är dessa enkla
människors fördömda skyldighet att dagligen sätta sitt
liv och sin lycka på spel, för att samhället skall
kunna bestå och gä framåt. Därigenom beredas
nämligen de stora äventyrarna möjlighet att
spela sitt spel, ett spel där inte blott eller kanske ofta
icke alls det egna livet utan hundrade och tusende
andra människors liv gälla som insatser.
Historien räknar i alla fall blott med s. k. stordåd.
D. v. s. inte när det gäller kejsare och konungar.
Är det fråga om sådana högdjur, så kan även en
s. k. potta få plats i historien, t. o. m. före den
andliga och materiella kulturens stormän. Bevis
därför äro bl. a. ”Fäderneslandets historia” och
Berlins berömda Siegesallee.
Vi hålla oss alltsä för tillfället till ”de stora”.
Den närmaste anledningen till att parollen ”Lev
livet farligt!” här behandlas är en mycket
intressant artikel, som för någon tid sedan stod
att läsa i Nya Dagligt Allehanda och som till
författare hade en hr Nils Blaedel. Artikeln sysslade
med de aktuella förhållandena i Tyskand, och
eftersom man nere i Tyskland f. n. gör historia mer
än kanske på något annat håll, så bör uppslaget
inte lämnas obegagnat. Författaren tar i varje
fall Bismarck till utgångspunkt för sitt
resone
mang. Han erinrar om att efter slaget vid
König-grätz, där den tyska härsmakten segrade tack vare
att kronprinsens armé hann fram i rätt tid, en
adjutant red fram till Bismarck och gratulerade
med orden: ”Excellens, nu är ni en stor man.
Hade kronprinsen kommit för sent, så hade ni
varit den största skurk”. Så erinrar han om
Mussolinis ord och slår fast, att en
huvudförutsättning för att något skall bli gjort i de
historiska ögonblicken är att någon vågar något.
”Spelet måste vågas, livet måste sättas in.” Lyckas
man så är man hjälte eller geni, misslyckas man
så är man skurk eller brottsling. I förra fallet
höjes man upp till ärones tinnar, i senare fallet
kan man mista huvudet. Det är detta som kallas
att leva livet farligt. Enligt författaren ha
Bismarck och Mussolini vågat spelet — och lyckats.
De kunde ha misslyckats.
En som enligt författarens mening däremot
inte vågat spelet är Adolf Hitler, den högröstade
förkunnaren av de tyska nationalsocialisternas
”tredje rike”. Om denne heter det i artikeln
bl. a.:
”Minst två gånger innevarande sommar
inbjöd ödet Hitler till det spel, vari man bliver
hjälte eller skurk. Men båda gångerna vek han
tillbaka. Och nu liar han valt. Det är möjligt
att han bliver etatsråd, möjligt att framtiden
reserverar honom en ministerställning vid sidan av
andra fina män. Men han blir ingen hjälte, ty
han vågar icke, han är rädd för att han icke
kan. Han fullbordar icke den revolutionära dröm,
som han tände i den tyska ungdomens själ. Han
har stannat — stannat på själva tröskeln till det
heroiska stadiet. Detta är, som om Bismarck
hade blåst till återtåg från kullen vid Königgrätz,
som om Mussolini hade vänt om, då han nådde
Roms portar.”
Därefter erinrar författaren om den 12
september 1932, då den tyska riksdagen upplevde
några av de mest dramatiska ögonblicken i sin
historia. Talmannen Göring har vägrat
rikskansler von Papen ordet, von Papen har slängt
upp-lösningsdekretet på bordet framför Göring och
gått sin väg, voteringen har givit ett förkrossande
nederlag för regeringen till resultat, Göring har,
trots upplösningsdekretet, kallat riksdagen till nytt
sammanträde dagen därpå. Alla vänta att något
stort skall ske. Ty, som författaren säger:
”Detta är revolution. Det är
nationalsocialismen i den franska revolutionens
Mirabeau-ställ-ning: ”Gä och säg eder herre, att vi äro här pä
grund av folkets vilja och att vi blott vika för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
