Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Verklighet,
Det har blåst upp till storm kring
frågan om arbetstidens längd. Välvilliga och
idérika människor ha föreslagit, att
arbetsveckan skall förkortas från 48 till 40
timmar, på det att flera arbetare må
kunna få plats i produktionen. Andra ha
funnit tanken god men ansett sig böra kräva
kompensation för minskningen av
arbetstiden genom förhöjning av lönen. Bakom
tanken på arbetstidens ytterligare
förkortning ligger en önskan och strävan att
hjälpa de arbetslösa. Ingen har dock, mig
veterligt, givit 40-timmarsveckan ut för
att vara lösningen på hela
arbetslöshets-problemet.
Tanken på arbetstidsförkortning som
ett medel i kampen mot arbetslösheten har
emellertid stött på patrull, icke blott från
arbetsgivares och nationalekonomers sida
(vilket var att förutse) utan även från
vissa arbetarkretsar. Ser man efter
vilka som på arbetarsidan opponerat sig, så
finner man att opponenterna i stort sett
kunna indelas i två grupper: de som äro
rädda för att få sina egna inkomster
minskade och de som, utan att själva vara
berörda, i sina kamrar med stöd av vissa
nationalekonomiska regler räknat ut att
medlet är värdelöst. Att t. o. m.
opponenterna i arbetarpressen funnit sig böra
argumentera mot arbetstidsförkortningen som
ett medel att avskaffa arbetslösheten
i stället för ett av medlen för dess
bekämpande får väl skrivas på den s. k.
dema
gogins konto. Utan överdrifter skulle
kritiken kanske icke alltid göra sig lika bra.
Förekomsten av en opposition på
arbetarsidan är i och för sig ingenting att
säga om. Det värsta är att dessa
opponenter plöja med arbetsgivarnas gamla
kalvar, köra med samma argument som
arbetsgivarna överallt och alltid använt och
använda, när det är fråga om
förkortningar i arbetstiden. De argumenten passa
givetvis bra för en arbetsgivare, men de
passa betydligt sämre för en socialist, som
tidigare slagits för 8-timmarsdag o. d. Det
förhåller sig nämligen så, att de
invändningar, som ansetts duga mot
40-timmarsveckan, i stort sett också duga mot
48-tim-marsveckan. Det finns intet godtagbart
bevis för att just 48-timmarsveckan skulle
vara den gräns på vilken köpkraft,
arbetsmängd, produktion, konsumtion och allt
annat balanserar. Säger man t. ex. att det
icke blir för mycket varor med en
arbetsvecka av 48 timmar, så kan man med
samma rätt säga, att det icke blir för mycket
varor, om arbetstiden är 54 eller 60
timmar i veckan.
Nu kan man invända, att
48-timmarsveckan, när den genomfördes, motiverades
ur andra synpunkter än
arbetslöshetssyn-punkter. Man krävde denna förkortning
för att arbetarna icke skulle bli
överansträngda, för att de skulle få tid för sig
själva, familjen o. s. v. Detta må vara
sant, men det finns ingen naturlag som
N:r 1, 1933.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
