Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
TEXTILARBETAREN
Onkel Sam som textilbaron.
En situationsbild från
textilarbetar-strejken 1929 i Marion i Nord-Carolina,
en av negerslaveriets och
bomullsplantagens sydstater, ger en bra bild av
textilarbetarens ställning i Förenta staterna:
”Detta är historien om gamle Jones.
När sheriff Adkins kastade tärgasbomber ut
bland de strejkande, slog gamle Jones, som stod
närmast, till honom med en käpp. Adkins var
bred, tjoek, stark, omkring 40 år, beväpnad och
understödd av Carolinalagens majestät, som han
representerade. Bredvid Jones stod den välkände
polismannen Broad Robbins, kanske 50 år gammal,
men stark och farlig som en varg. Och gamle
Jones var 68 år och så full av reumatism, att han
måste gå med käpp — just den käpp han slog till
sheriffen med.
Man skulle kunna tro att dessa båda stolta och
kraftiga väktare av lag och ordning skulle kunnat
få bukt med gamle Jones utan att döda honom.
De gjorde vad de kunde. Adkins brottades med
honom och Robbins slog till honom i nacken.
Jones föll omkull på händer och knän. I denna
ställning blev han skjuten.
Rätten förklarade att Adkins icke hade skjutit
honom.
Någon sköt honom — en lam sextioåtta års
man, liggande framstupa på händer och knän i
smutsen.
Den allmänna skjutningen och de strejkandes
flykt hade nu börjat. Om de flyende strejkande
sköto några skott alls, måste de ha skjutit högt.
De kunde omöjligen ha träffat den till marken
fallne mannen.
Efter tumultet blev Jones, svårt skadad, förd
till sjukhuset med handbojor på, placerad på
operationsbordet med handbojor på och strax efteråt
dog han ■— med handbojor på.
Gamle Jones behöver icke längre grubbla över
huruvida fabrikerna i Marion tänka ge de okunni-
la förbjudas. Så sorgligt kan det gå, när
skönheten blir industri.
Nu lämnar jag öppen frågan, huruvida det
kommit in något moment av sport i en sådan
tävlan, sedan skönhetsspecialisterna fått sitt finger
med i spelet. Det är möjligt, att så blivit
förhållandet, men det blir då fråga om det inte är
skön-hetsspecialisterna som borde prisbelönas. Det är
ju dock dessa, som ha gjort susen.
Jonatan.
ga bergsborna i Carolina ett tillfälle att lära känna
vår civilisation. Jag hoppas, att de togo av
honom handbojorna. Jag tror det, ty han begravdes
av sitt eget folk och icke av lagens och ordningens
representanter.”
En annan situationsbild från samma
Marion bör kanske tilläggas:
”Just nu kommer ett telegram från John Peel
i Marion och avbryter mig. Det meddelar:
’Car-ver, en av de sårade, dog kl. 12 i dag’. Det gör
sex dödade av polisens salvor.
Jag besökte Carver på sjukhuset. Han
föreföll att vara undernärd. Han var mycket vänlig
mot mig, en främling.
Han är död nu. Han är ett av de problem,
som vi icke behöva lösa i Marion. Var det icke
olyckligt, att de snabba skjutvapnen i händerna
på sheriffen och hans hantlangare icke fingo träff
på alla dessa sexhundra, som arbetade för Marion
Manufacturlng Co.! Då hade de, liksom nu
Carver, icke haft några problem att vidare bekymra
sig över.
William Ross berättar mig i dag, den 22
november 1929, att efter Carvers död kom en rik
dam från Asheville — en badort i närheten av
Marion — full av nyfikenhet på besök.
— Ja, sade hon, fabriksbostäderna i Marion
äro förskräckliga, men dessa fabriksarbetare fästa
sig icke vid det. De känna icke på samma sätt
som ni och jag.
—• Kom med och besök en av dem, sade Bill
och tog henne med till fru Carver.
—■ Är ni icke ledsen för att er man var med
i organisationen, frågade den rika damen. Tänk
på vad han fick för lön för det! Dödad!
— Nej, svarade fru Carver. Och han ångrade
det icke heller. På sin dödsbädd sade han mig,
att han var glad att han fått dö för
organisationen. Allt jag kan göra är att leva för den.”
Dessa citat, som hämtats ur ”Blod och
bomull” av Sinclair Lewis, vilken 1930
mottog nobelpriset i litteratur, ge kanske
någon föreställning om betingelserna för
en textilstrejk i den beryktade
amerikanska Södern. Sex arbetare utan vidare
skjutna i en strejk, som bl. a. gällde
föreningsrätten ! Att strejker lett till
oroligheter och blodsutgjutelser är icke den
amerikanska Södern ensam om att ha
upp-levat. Två år efter händelserna i Marion
upplevde vi något liknande i Ådalen. Den
redogörelse, som privatmannen Sinclair
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
