Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cirkulär 807.
Inom en demokratisk rörelse är det,
liksom i ett demokratiskt samhälle, en
naturlig sak att delade meningar skola
förekomma. Rätten till kritik och rätten att
förfäkta andra meningar än majoritetens
äro naturliga rättigheter överallt där
demokrati råder. Ett undertryckande av
all opposition är icke blott stridande mot
demokratins väsen utan även skadligt för
en demokratisk folkrörelse. Kritikrätten
har för en sådan rörelse samma betydelse
som förmågan av självkritik för en
enskild människa. Kritiken fäster
uppmärksamheten på brister och svagheter
och föranleder många gånger rättelser,
där sådana annars icke skulle komma till
stånd. En sund kritik tjänar alltså
syftet att bevara hela rörelsen sund.
Det är emellertid skillnad på
opposition och opposition, både vad det
beträffar sättet för kritikens utövande och
syftet med oppositionen. Man kan på lojalt
och hyfsat sätt och med respekt för
motståndare såväl som för stadgar och
beslut vända sig mot vad man anser vara
felaktigt samt kräva ändringar. Man kan
också bortse från själva saken och i
stället skjuta förgiftade pilar mot dem, som
av medlemmarna själva satts att
företräda rörelsen, liksom man kan åsidosätta
stadgar och i stadgeenlig ordning
tillkomna beslut. Man kan i sin opposition
ledas av en önskan att göra rörelsen bättre
och starkare, men man kan också ha till
syfte att skada och slå sönder
organisa
tionen eller utnyttja den för
ovidkommande intressen. När en opposition ledes
av oärliga motiv eller icke vill respektera
organisationens egna lagar utan medvetet
eller omedvetet förbittrar och förgiftar
samlivet inom organisationen, då är den
icke längre en nyttig opposition utan en
skadlig sådan.
Hos varje individ här i världen är
nedlagt ett visst mått av
självbevarelsedrift. Människokroppen själv, hur
förgänglig den än är, ger ett exempel på hur
intimt denna drift är förbunden med
naturen. Denna sunda och naturliga
självbevarelsedrift finnes också hos varje
samhälle och varje mänsklig
sammanslutning, som fyller en uppgift. Utan
densamma gives det blott undergång och död.
En folkrörelse sådan som
fackföreningsrörelsen är beroende av medlemmarnas
sammanhållning och måste kräva ett
visst mått av disciplin. Den måste
utbilda och mobilisera försvarskrafter, att
ingripa när yttre faror eller inre
upplösning hotar. En sådan organisation kan
icke, lika litet som ett samhälle, få vara
en fri tummelplats för alla lidelser, alla
åskådningar, alla strävanden. Ett dylikt
tillstånd betecknar en lindrigare form av
självmord.
När en person sluter sig till en rörelse,
som har ett visst program och som i form
av stadgar fastslagit vissa regler för
umgänget inom rörelsen, så har han i och
med inträdet förbundit sig att respektera
Nir 2, 1933.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
