Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
TEXTILARBETAREN
Helvetia.
På den schweiziska förbundsrepublikens
frimärken läser man ordet ”Helvetia”. Det lär vara
republikens latinska namn, fast den charmanta
värdinnan på Hotel Hofer i Basel påstod att det
var namnet på landets skyddshelgon.
En sak är emellertid klar: att namnet inte
har det ringaste att göra med helvetet, ity att
Schweiz är helvetets motsats. Ett paradis alltså.
Den, som älskar pannkaksslätter som Skånes, kan
ju möjligen, när han först ser det schweiziska
landskapet, tycka att hin själv mätte ha fuskat
i skaparens hantverk. Så oregelbundet, så
kaotiskt ter sig alltsammans. Säkerligen skall dock
även han till slut helt kapitulera inför denna
vilda, alltbetvingande skönhet.
Mitt intresse för Schweiz är Inte från i går.
I ynglingafantasin har alplandet alltemellanåt
spökat. Linds och sedermera Fridtjuv Bergs
geografier för folkskolan, vilka lästes i min
mindre folkskola i en av landets avkrokar, hade en
del intressanta saker att förmäla om landet. Om
jag inte minns alltför tokigt, så fanns det en del
stoff därom även i den gamla ”Folkskolans
läsebok”, som jag aldrig var lycklig nog att äga, men
som jag någon enstaka gång blev i tillfälle att
tjuvläsa, utöver de få högläsnlngsstunderna i
skolan. I varje fall gjorde jag rätt tidigt
bekantskap med Wilhelm Tell och hans land, om vilket
följande två diktrader för alltid stannat i minnet:
Ett diadem av is din panna kröner
och vårens blommor bär du i din hand.
”Napoleon med sin här över Alperna drog”
är ett annat minne av barnaårens bekantskaper
med det schweiziska landet. För att nu inte tala
om skillingpoesins gripande ”Alpens ros”. Varje
nerv i kroppen dallrade, när någon av de
lantliga trubadurerna avslutade sin sång med
följande:
Alpens rosor äro icke längre vita,
ty de äro färgade av Kunos blod.
Huruvida Alpens rosor äro vita eller ej, det
har jag inte haft tillfälle att förvissa mig om.
Men Alpens toppar voro i stor utsträckning
skinande vita den dag i slutet av april, då jag satt
på tåget ner mot Lugano, där internationalens
styrelse skulle sammanträda. Isdiademet satt
lugnt och tryggt kring Alpens panna, och nere i
dalarna smekte vårens blommor främlingen med
både färger och dofter. Hemma i Sverge voro
träden, liksom i Nord-Tyskland, kala och marken
säg föga inbjudande ut. Där nere bland Alperna
grönskade allt som grönska plär, och
trädgårdarna liknade hav av blommor.
Det är inte svårt att förstå varför Schweiz
är så eftertraktat av främlingar. Alplandskapet
med dess höga, ofta snö- och isklädda berg, dess
tränga, vackra dalar och dess trolskt leende
sjöar, med dess enastående rika omväxling
beträffande natur, klimat, växtlighet o. s. v. måste
tjusa och locka. Bara en järnvägsresa pä vägar,
slingrande sig som ormar mellan bergen, genom
tunnlar och över bråddjup upp till mer än tusen
meter över havet är en upplevelse. En vandring
i dessa trakter, där hela landet, varje stad, varje
by, är inställd pä att hjälpa främlingen till rätta
(mot hederlig vedergällning förstås), måste vara
något utsökt för folk med vandringsblod i
ådrorna. Också lära omkring en miljon turister varje
år finna vägen till Schweiz.
Annars behöver en skandinav inte fara till
Schweiz för att bli 1 tillfälle att beundra naturens
majestät. Värt eget Lappland har så mycket
storslaget och skönt (trots sina myggsvärmar) att
bjuda pä, att det räcker ett gott stycke. Vad det
egna landet tilläventyrs saknar, det har
broderlandet Norge i rikt mått. Järnvägsresan mellan
Bergen och Oslo är minst lika förtjusande som
en resa i Alperna och stora delar av Norge ha
en natur, som säkerligen hör till de storslagnaste
i världen. Ja, jag vill t. o. m. påstå att Norge
har sin motsvarighet till Lugano, turistmodets
sista skrik. Visst är Lugano vackert, förtrollande
vackert. Men Narvik i Nord-Norge är det även.
Där saknas palmer, cypresser och smä insjöar,
det är sant, men de skummande vita
fjällbäckarna, det ärggröna fjordvattnet och härskaran av
måsar över fjorden ge ersättning nog. Narvik
har egentligen bara klimatet mot sig. Sommaren
är så kort. (Naturligtvis är Lugano rent
arkitektoniskt sett vackrare och naturligtvis har staden
en mängd i nöjesväg att bjuda, som Narvik
saknar. Lugano är byggd för överklass, Narvik för
fiskare och malmlastare.)
Utan turister vore Schweiz ett fattigt land.
Hela landet är beroende av turisttrafiken. Det
bleve en ekonomisk katastrof, om
främlingsström-men plötsligt upphörde. Annars klagar man
redan att guldmyntfoten gjort stort avbräck.
Schweiz har som bekant ännu inte släppt guldet,
och det betyder, att Schweiz är ett förhållandevis
dyrt land. Eftersom hela världen f. n. har ont
om pengar, avskräcker detta många turister, som
söka sig till andra, billigare nejder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
