Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T EXT IL ARB ET AREN
73
slag var en av de allra största i riket. Den
grova klädestillverkningen vid Barnängen
bedrevs dels i fabrikslokaler, dels i
hemmen. Antalet vävstolar uppgick år 1740
till 27 och antalet arbetare till 286, därav
17 mästare, 32 gesäller och 237 andra
arbetare, såsom lärgossar och spinnerskor
m. m. Vid Barnängen fanns dessutom ett
överskäreri för det grövre godset, med
sysselsättning för en mästare, 3 gesäller
och 1 lärgosse, samt ett färgeri med 2
mästare och 4 drängar. Stoffväveriet, som
inrymdes i Leijonanckerska stenhuset vid
Nytorget, hade 18 stolar och 37 arbetare,
därav 1 mästare och 8 gesäller. I
hemmen beredde väveriet dessutom
sysselsättning för 3 mästare, 3 gesäller och 9
arbetare vid 12 vävstolar samt för 4
ullkammare och 271 redgarnspinnerskor.
Vidare var ett överskäreri för det finare
godset inrymt i stenhuset med sysselsättning
för 1 mästare, 4 gesäller och 5 andra
arbetare. Flertalet av de anställda
mästarna voro utlänningar, med tyskar i
majoriteten.
Hela den vid företaget anställda
personalen utgjorde 654. Däri inräknades
dock icke valkarbetarna vid Nacka, och
naturligtvis icke heller spinnhusfolket på
Långholmen, vilka betjänade detta verk
såväl som andra fabrikanter i staden
”med spinnande och välkände”.
Huvudsakliga tillverkningen var givetvis tyger,
men även strumpor och mansstövletter
nämnas, avsedda för arméns beklädnad.
Bland de i Stockholm arbetande
yllefabrikerna var Barnängens den största.
Då stadens samtliga 35 ylleväverier år
1760 hade 193 stolar och 2,547 arbetare
hade ensamt Barnängen 44 stolar och 776
arbetare.
Från detta skede må framdragas en
typisk tidsbild. Vid 1700-talets mitt var
det tal om att anställa en särskild
skollärare vid Barnängen för arbetarnas barn.
Inför hallrätten meddelade verkets chef
— då det var tal om att barnen till några
spinnerskor skulle intagas på barnhuset —■
att vid Barnängsfabriken underhöllos 95
fattiga klädesmakarbarn, för vilka han
aldrig tänkt falla det allmänna till besvär.
För att de arma barnen icke skulle leva
i mörker och bli föga bättre än hedningar
hade han begärt en skolmästare för deras
undervisning i kristendom, men denna
anhållan hade hittills icke lett till resultat.
Företagets chef (Salander) varnade nu
för barnens översändande till barnhuset,
då han ansåg att — för att citera
hallrättens protokoll — ”arbetarnas barn, som
ifrån själva modersmjölken blivit
uppammade och uppfödde till arbete och elände,
skulle å barnhuset bliva bortskämde, till
annat levnadssätt vande och på slutet
distraherade eller till fabriksarbete
oduglige”, medan mödrarna, som nu måste
arbeta flitigt för sig och sina små, ”skulle
slå sig till lättja och liderlighet så snart
de bleve sina barn kvitt”.
I dessa krassa tankar — för att
använda ett lindrigt uttryck —
återspeglades tidens sociala uppfattning med dess
utpräglade differentiering; det kan
nämnas att även hallrättens övriga ledamöter
anslöt sig till dem.
Under 1760-talet hemsöktes den
svenska industrin av en svår kris, som särskilt
gick ut över textilindustrin. I Stockholm
fortforo visserligen de flesta
textilfabrikerna att äga bestånd även efter krisen,
men deras rörelse minskades ofantligt.
Då antalet vävstolar i Stockholm år 1762
utgjorde 2,220 och antalet arbetare 8,343
hade dessa siffror 1768 sjunkit till resp.
992 och 3,547. Minst märktes det
måhända på yllefabrikerna, vilkas antal höll
sig vid ungefär samma siffra under hela
decenniet, men även deras rörelse var
avsevärt minskad, då antalet arbetare
nedgått från 2,581 till 1,414.
De allmänna konjunkturerna
förbättrades emellertid tämligen snart, men det
dröjde icke länge förrän andra orter, där
levnadskostnaderna kunde hållas lägre,
framträdde med sina industrier såsom
huvudstadens konkurrenter.
Norrköpings väverier stegrade sålunda sin
omsättning under 1800-talets första år, men
också i Malmö, Nyköping och Göteborg
m. fl. städer hade klädesfabrikerna en
viss livskraft, medan de i Stockholm
gin-go ohjälpligt tillbaka.
Antalet textilfabriker i Stockholm,
som år 1786 utgjorde 251, hade 1806 sjun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
