Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
TEXTILARBETAREN
När Sundsvall var textilindustrisiad
Om 1700-talets tvångsvärvning av personal samt om en löjeväckande
medaljutdelning.
Att Sundsvall på 1700-talet kunde
räknas till våra textilindustristäder är det
kanske inte så många som känna till. Så
var det emellertid, i varje fall var den
yllefabrik, som då fanns i Sundsvall,
stadens enda industriella anläggning av
någon betydelse.
Tankar på vävnadsindustri i
Sundsvall framkommo i början av 1720-talet.
Som representant för de fyra mindre
västernorrländska städerna väckte Jakob
Polack 1723 ett förslag, som visserligen
inte omedelbart realiserades, men som
pekade framåt. Allmogen borde övertalas
att mer än förr odla lin och hampa, och
under denna förutsättning vore städerna
betänkta på att inrätta linne- och
buldan-manufakturer, vilka i Norrland ansågos
kunna bringas till samma blomstring som
i Holland. Regeringen uppdrog åt
landshövdingen att befordra denna tankes
förverkligande, men positiva åtgärder
avhördes inte.
Med inrättandet av manufakturfonden
1739 föddes snabbt en hel skara nya
textilfabriker, och Sundsvall fick sin
yllefabrik — tanken på inrättandet av en
linnefabrik uppgavs. Särskilt under sin första
tid var denna yllefabrik av tämligen
blygsamma mått. Den omfattade 1742 tre
stolar för tillverkning av tröjor, strumpor
och mössor samt en stol för vävnad av
yllestoffer, ”fastän denna senare i brist av
vävare måst stanna, sedan
stoffvävarege-sällen Svanberg låtit leja sig till ryttare
och ingen annan ännu kunnat erhållas”.
Efter hand tillkommo ytterligare två
stoff- och två tröjstolar. Den facklärda
personalen, vars antal växlade något, ut-
och på lång sikt, kan vara bergfast
övertygad om att hans gärning tjänar något
till. Skeptikerna må sedan säga vad de
vilja. De komma inte att få sista ordet.
E. J.
gjordes 1747 av en stoffvävare med två
lärgossar, en tröjvävare med tre
lärdrängar, tre ullkammare, en skrubbare och ett
par nåckerskor. Utanför deras krets stod
hela skaran spinnerskor, till vilka vi
strax skola återkomma. Lärlingarna i
strumpväveriet hade att tjäna fyra år,
innan gesällbrev utfärdades; inom
stoff-väveriet var tiden sju år, men vid
disciplinära förseelser o. d. hotades gärna
med förlängning av lärotiden. Efter
ytterligare tjänstgöring som verkgesäller
kunde de sedan förklaras mästare i sina
fack.
Spinnerskorna voro endast i
undantagsfall bofasta i staden. Mantalsskrivna
som fabrikens ”försvarsfolk” på
landsbygden infunno de sig blott för att
avhämta ullen och avlämna sitt garn. Det
visade sig emellertid svårt att rekrytera
denna personal. Spinnerskorna,
mestadels fattiga och ensamstående kvinnfolk,
uttogos i början med biträde av
krono-betjäningen, som dock snart förlorade
lusten för detta värv. Det hade snarare
blivit en tvångsvärvning än fria avtal,
och detta framkallade friktioner. Ibland
var det fara för, att den fackkunniga
personalen måste inställa hela driften, då
spånaden betänkligt tröt. Understött av
magistrat och hallrätt försökte bolaget
finna utvägar. Man uppgjorde t. ex.
förteckning över kvinnor, som borde åläggas
att spinna för fabriken; en sådan
förteckning från Sundsvalls stad och Medelpads
landssocknar av 1746 upptar 76, en annan
från Jämtland 62 personer. Man utbad
sig order från länsstyrelsen till
kronobe-tjänterna att med större allvar gå
fabriken tillhanda; ”eljest står att befara, det
gemene man, som ganska liten insikt äger
om väl inrättade fabrikers nytta i
längden för riket, snart nog med kallsinnighet
lämnar det arbete, han under händer
haver”. Att de krävda åtgärderna kommo
till stånd framgår därav, att åren 1748—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
