Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
TEXTILARBETAREN
klart vittnesbörd om i vilken hastig takt
man inom den industriella produktionen
låtit ersätta den manuella arbetskraften
med maskiner.
Det har stått mycken diskussion om
huruvida den ”moderna”, permanenta
arbetslösheten vore att betrakta såsom en
direkt följd av rationaliseringen eller ej.
Med de nyss anförda siffrorna, visande
den industriella produktionens väldiga
ansvällning å ena och den obetydliga
ökningen av antalet industriarbetare å andra
sidan, för ögonen, vill givetvis ingen
bestrida att rationaliseringen har betydelse i
detta sammanhang. Skulle svensk
industri under åren 1920—1930 ha varit
hänvisad till att öka antalet anställda i samma
takt som produktionen stigit, skulle
tämligen snart en kännbar brist på
arbetskraft ha gjort sig gällande. Men att
härur draga den slutsatsen, att
rationaliseringen ensam eller i första hand givit
upphov till de moderna
arbetslöshetsproble-men, vore säkerligen oriktigt. Man kan,
för att understryka detta påstående, ställa
frågan: hur skulle det över huvud taget
ha varit möjligt, att under åren 1920—
1930 öka den svenska industrins
produktionsvolym med nära 60 procent, utan att
samtidigt genomföra mycket ingripande
rationaliseringsåtgärder ? Vi ha redan
antytt, att den manuella arbetskraften
under sådana förhållanden tämligen snart
skulle ha visat sig otillräcklig. Härutöver
kan tilläggas, att därest icke man här i
landet sökt följa med i den allmänna
ra-tionaliseringshetsen, skulle snart endast
importfirmorna och transportföretagen
haft möjlighet att behålla eller öka sina
arbetsstyrkor. Men från att hävda detta
och till att påstå, att rationaliseringen
icke alls inverkat på arbetslösheten, är
steget långt. Otvivelaktigt har
rationalise
ringen, eller, rättare sagt,
felrationaliseringen, bidragit till att skapa de moderna
arbetslöshetsproblemen. Dess andel i
skulden till att tiotusentals svenska
arbetare fått gå med armarna i kors, trots att
de ingenting högre önskat än att få taga
itu med ett ordentligt produktivt arbete,
är det emellertid minst sagt svårt och
kanske heller icke så alldeles nödvändigt
att fastställa. Största felet med
rationaliseringen är dock till sist, att dess frukter
fördelas så rasande ojämnt, att den
hänsynslöst utnyttjas av några, även om det
går ut över långt flera.
Inom ett i bästa mening rationellt
ordnat företag eller samhälle måste ju den
regeln gälla, att så många som möjligt
sysselsättas med positiva, med direkt
vär-deskapande uppgifter. Mera negativa,
icke direkt värdeskapande uppgifter,
såsom distribution av redan färdiga
produkter etc., måste enligt samma regel taga
minsta möjliga tid och kräva minsta
möjliga kraft. Ett företag eller samhälle, där
de flesta vore upptagna med att plocka
och schackra med redan färdiga
produkter, med att bokföra ditt och datt o. s. v.,
skulle snart ha den bleka nöden stående
för dörren.
Nu säger oss emellertid en jämförelse
mellan siffrorna från folkräkningarna
1920 och 1930, att de som syssla med mera
negativa, icke värdeskapande uppgifter,
grupperna handel och samfärdsel, allmän
tjänst och fria yrken — de s. k.
medelklassgrupperna alltså — kraftigast av
alla ökat sin andel i totalbefolkningen
under dessa 10 år. Många av dem som, trots
den industriella produktionens väldiga
expansion, icke kunnat beredas plats i direkt
värdeskapande sysselsättningar, ha
uppenbarligen tvingats söka sig över till och slå
sig på uppgifter av mera negativ, ja,
rent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
