Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Juni 1936 - Arbetsfredens problem,a v F. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
TEXTIL ARBET ÄREN
hällsspörsmål i nuet, är utan gensägelse
frågan om, huruvida det gives några
avgörande skäl för att man medelst
samhälleliga lagstiftningsåtgärder på ett
verksammare sätt skall kunna upprätthålla
ordning och rättvisa inom arbets- och
produktionslivet eller med andra ord på det
mest gynnsamma sättet trygga
arbetsfreden, än genom kampen på den öppna
arbetsmarknaden, fria förhandlingar och
ömsesidiga överenskommelser. Det är på
förhand uppenbart, att arbetsfredens
problem i själva verket är ett maktproblem,
som icke kan förändra karaktär av en
kamp om makten genom att avgörandet
ryckes ur de direkt stridandes händer
samt överflyttas från det ekonomiska till
det politiska området. Och man torde
tilllika kunna säga, att denna uppfattning är
rätt allmän. I varje fall synes den i det
väsentliga vara delad av
arbetsmarknadens ’båda huvudintressenter, arbetarna
och arbetsgivarna, samt av deras
organisationer. Lagmakeri till arbetsfredens
fromma ha dessa båda parter aldrig visat
sig särskilt tilltalade av. Tvärtom torde
de anse, att deras inbördes strider böra
få utkämpas av dem själva och på det
område, där de till följd av innebörd och
natur rätteligen böra utkämpas. Och de
förefalla ej heller vara övertygade om att
förekommande tvistigheter och
stridsämnen kunna bringas ur världen genom
tvångsförfaranden och schablonmässiga
domslut, förankrade i den samhälleliga
lagstiftningen, enär de av egen erfarenhet
veta, med vilken lätthet striderna kunna
förflyttas till områden, där de äro
oåtkomliga av lagarna för ögonblicket,
exempelvis arbetsplatserna.
Arbetarnas inställning till spörsmålet
om lagstiftning till arbetslivets och
ar-betslugnets skydd torde ha erhållit ett
alldeles utmärkt och klargörande uttryck i
L. O.-ledningens hänvändelse till Svenska
Arbetsgivareföreningen med hemställan
om förutsättningslösa förhandlingar i och
för en inventering av de problem, som de
båda riksorganisationerna möjligen
kunna gemensamt lösa. Det är tydligt och
klart, att man i detta L. O.-ledningens
initiativ har rätt att se ett uttryck i hand-
ling för det önskvärda uti att
arbetsmarknadens huvudintressenter i största
möjliga utsträckning skola få ordna sina egna
angelägenheter för sig själva, utan
inblandning av den lagstiftande
samhällsmakten — en ståndpunkt, som även
arbetsgivarna synas anamma, eftersom de
på ett beredvilligt sätt antagit förslaget.
Och det är vidare tydligt, att vare sig
arbetarna eller arbetsgivarna vilja se sina
med möda och uppoffringar uppbyggda
organisationer satta ur funktion eller
degraderade till betydelselösheter. Huru
detta sedan kommer att upptagas av
"yrkeslagstiftarna", får framtiden
utvisa. Utan att det behöver vara avsikten,
är det så gott som ofrånkomligt, att dessa
förhandlingar i viss mån komma att slå
undan benen på en del tillämnade
lagstiftningsprojekt, vars kanske enda verkan
annars blivit ett ödesdigert kringskärande
av de fackliga organisationernas
rörelse-och handlingsfrihet.
Till slut är det kanske för undvikande
av varje missförstånd på sin plats att
särskilt betona, att arbetarna med sin
reserverade hållning gent emot en del
tvivelaktiga lagstiftningsåtgärder på intet sätt
velat förneka samhället som intressepart
rätten till medinflytande vid reglerandet
av förhållandena inom arbetslivet och
produktionen. Tvärtom äro de av den
åsikten att samhället har både plikt och stora
möjligheter att även på dessa områden
bevaka och tillvarataga sina intressen,
samtidigt som de emellertid förmena, att
detta bör ske på sådant sätt och genom
sådana medel, som lända samhälle och
människor till heder och nytta. De äro ej
heller motståndare till alla lagar, vilka avse
den fackligt-ekonomiska världen och de
fackliga organisationernas verksamhet.
Gent emot exempelvis lagen om medling i
arbetstvister finnes intet att erinra. Men
de äro avgjorda motståndare till
införandet av sådana lagar, som uppenbarligen
skulle bli till skada för samfundslivets fria
utveckling och ej sällan emanera ur en
atmosfär av fientlighet och illvilja mot
arbetarrörelsen. Och slutligen äro de lika
varma anhängare som trots någon av en
gagnande arbetsfred, så långt en sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
