Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Oktober 1936 - Två engelska fabriker, av Märtha H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
TEXTIL ARBET ÄREN
upp till en timme eller mera, beroende på burkens
storlek och innehåll. Sedan de äro
färdigsterili-serade gå de till stora vattenbassänger för att
avkylas och transporteras därefter till tempererade
förvaringsrum för att provlagras under minst fem
dygn. Visa sig då typiska bucklor på burkarna,
tyder detta på att något fabrikationsfel eller
något fel på varan föreligger och burken måste
kasseras. Efter denna "karenstid" transporteras
burkarna för att etiketteras, som givetvis även
sker på ett fantastiskt praktiskt sätt, och packas
därefter i kartonger, vilka automatiskt klistras
ihop på därför särskilt avsedda maskiner, varefter
kartongerna rutscha ned i packrummet.
I tekniskt hänseende tycktes fabriken vara
fullt up to date, även om man i övrigt saknade
den finess, som antagligen skulle ha utmärkt en
svensk konservfabrik. Man upplyste oss om, att
så fort en ny maskintyp kommit i marknaden och
det vid kalkylering visade sig, att det skulle
betala sig att skaffa den senaste konstruktionen,
tvekade man icke att göra sig av med den
gamla. Jag kunde då icke underlåta göra en
förfrågan, huruvida man tillämpade samma metod
ifråga om den manuella arbetskraften, som överlag
syntes bestå av idel ungdom; de äldre voro lätt
räknade. Det kändes litet ruskigt, då fabriken är
mer än 50 år gammal och f. n. sysselsätter cirka
1,800 arbetare, varav 1,400 kvinnliga. En av
driftscheferna försökte lugna mig med, att
arbe-terskorna i allmänhet gifte sig och slutade sitt
arbete på fabriken. Förklaringen syntes inte
alldeles orimlig med tanke på den oerhörda
enformigheten och den fruktansvärda odören, som väl få
i längden skulle kunna uthärda.
Att fabriken hör till de större anläggningarna
inom sin bransch visa de fullkomligt
astronomiska tillverkningssiffrorna. Enligt uppgift uppgår
tillverkningen vissa tider till cirka en tredjedels
miljoner färdiga konservburkar per dag. Däri äro
då inräknade de konserver, som säljas i glas,
såsom pickles, senap o. s. v. De massor av råvaror,
som komma till användning, äro också
fullständigt fantastiska, bl. a. knackas 30,000 ägg sönder
per dag för att användas till majonäs, d. v. s.
gulan. Vitan användes till maränger o. dyl. Det.
förefaller vara omöjligt att finna avsättning för en
så enorm produktion, men enligt uppgift skulle
endast cirka 10 à 20 proc. av densamma gå på
export, medan 80 à 90 proc. stanna på
hemmamarknaden, ett talande bevis för att engelsmännen är
ett konservätande folk, beroende dels på
bristande tid och intresse för Lucullii lära men också på
ren bekvämlighet skulle jag tro. Företaget har
stora fabriker även i en hel del andra länder än
England, såsom Frankrike, Belgien, Amerika o.
SL V.
Även om ett besök i en sådan tekniskt sett
hypermodernt utrustad fabrik är av stort intresse
och fascinerande på sitt sätt, kan man dock icke
undgå att iakttaga och reagera mot den oerhörda
hets varje arbetare är utsatt för, och det är
pinsamt att se den stela, absolut uttryckslösa blicken
hos arbetarna under arbetets gång. Den oerhörda
enformigheten, då en arbetare har att dag ut och
dag in göra samma enahanda handgrepp, måste
också till slut fullständ’gt bryta ned en människa.
På avdelningen för tillverkning av köttpastejer,
där burkarna fyllas med målet kött, hade en
ar-beterska t. ex. att dagen lång med en liten spade
taga bort rågen på burkarna. Man blev
fullkomligt paralyserad av att se på endast några
minuter; man tyckte att handen till slut gick av sig
själv fram och åter. Varje arbeterska är också
nödsakad att följa med i dansen, antingen hon vill
eller inte, enär de alla äro beroende av varandra
och av takten på det löpande bandet, och det måste
även verka deprimerande att ständigt liksom
vakta och skynda på varandra.
Den slitna frasen, att man "glömmer bort
människan i arbetet för maskinteknikens utveckling
och fulländning" kan icke nog ofta citeras. Man
kan inte låta bli att undra, hur allt detta skall
sluta. Om man utgår ifrån, att allt är
underkastat utvecklingens lag, även om det sker aldrig
så hänsynslöst, måste man räkna med att arbetet
kommer att ännu mera intensifieras. Det löpande
bandet borde verka som ett rött skynke för
arbetarna. Även om bandet på sina håll ännu så länge
kanske går i moderat takt, kommer denna
säkerligen att så småningom ökas. Chaplin har i sin
film "Moderna tider" på ett talande sätt visat, hur
denna enformighet och hets inverkar på
människans nerver. I filmen har han rollen av en
arbetare, som utför ett enda grepp i arbetet på det
med svindlande fart gående bandet. Han får ett
nervsammanbrott, varunder han automatiskt gör
samma grepp ut i tomma luften, då han ser
något som påminner om hans arbete i fabriken. Det
är ohyggligt skrämmande och samtidigt en
varning att icke förbise hur framtidsutsikterna kunna
komma att te sig för en stor del av de människor,
som äro hänvisade att framleva sitt liv i en
fabrik, om allt får utvecklas i samma tempo som
hittills.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
