Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. December 1936 - Ur textilindustrins i Norrköping historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETARE N 115
mästersvenner och drängar njuta frihet
för utskrivning, gästning och
inkvartering, så länge detta privilegium varar,
med sådana förord, att mästarna skola
emellertid, var efter sin lägenhet, antaga
svenska barn och drängar och dem tillika
med främmande vantmakare hantverket
tillbörligen lära låta. Sedan för det
fjärde skall ej heller någon krigsofficerare,
som på all händelse kan hava fullmakt att
värva, hava tillstånd någon att antaga,
som hörer under vantmakeriet, han vare
sig mästare, mästersven eller läredräng,
förrän han förlovad (d. v. s. försedd med
vederbörlig avskedssedel) och förpassad
är. Var detta sker, skall han på tillbörligt
vis hämtas tillbaka igen. Där ock någon
läre- eller tjänstdräng sin mästare eller
husbonde förlöper, förrän han utlärt eller
sin stadgade tid uttjänt haver, då skall
han tagas vid huvudet och leveras till
vantmakeriet igen, och stånde då ... Nils
Månsson fritt honom antingen att behålla
till föresatt termins förlopp eller ock våre
krigskommissarier överantvarda, i
knekterullan inskriva låta."
Bland de tiden närmast därefter i
Norrköping anlagda vantmakerierna må
särskilt nämnas det som lybeckaren
Petter Speet år 1642 fick privilegier för. Det
visade sig vara ett särdeles livskraftigt
företag. År 1650 erhöll Speet av
drottning Kristina "till bemälde hans
vantma-keriers desto bättre fortsättande och
vidmakthållande" en kronan tillhörig kvarn
med vattenfall och kringliggande jord.
Kvarnen låg då i ödesmål och kallades
Dragskvarnen. Allt sedan dess har
klädestillverkning idkats där, och
anläggningarna bära ju alltjämt det gamla namnet
Drag.
Under ofredsåren i 1700-talets början
förstördes ju åtskilligt av vad som byggts
upp av både industri och annat. Men
med år 1730 tog Norrköpings industri
åter fart. Yrkesskickliga arbetare
inkallades från utlandet. I ett betänkande till
riksdagen 1741 omförmäles "ett ansenligt
antal fina klädesarbetare" såsom fästade
vid fabrikerna i Norrköping (Stockholm
och Alingsås). Under 10-årsperioden
1731—1740 privilegierades ej mindre än
17 fabriker i Norrköping, men tre
stannade på papperet; av de, som kommo till
stånd, voro sju yllefabriker.
Ur den år 1739 grundade
manufakturfonden lämnades räntefria lån till var
och en, som anmälde sig vilja grunda en
fabrik. Fabriker växte också upp som
svampar ur jorden, och särskilt
vävnadsindustrin utvecklades kraftigt. Nu
tillkommo även omfattande gynnande
fabriksprivilegier samt de s. k. hallrätterna,
som i orterna bildade särskilda
industri-domstolar för att avdöma tvister mellan
arbetsgivare och arbetare m. m. I
Norrköping mötte förslaget om hallrätten ett
ihärdigt och kraftigt motstånd, i
synnerhet från klädmakareämbetet, som sade
sig fortfarande vilja "bliva under skrå".
Från och med 1761, då hattarnas
finanspolitik inte längre kunde bära sig, till
frihetstidens slut sackade det av med den
svenska industrin. Frihetstidens sista
privilegium i Norrköping utgavs för Olof
Westman på en klädesfabrik. Samma år
gjorde bomullsindustrin sitt intåg i
Norrköping med Erie Jöran Renbergs
"linne-och bomullsvävnader".
Det blev slut på de många
understöden och privilegierna. 1765 och 1766
avstannade en mängd vävstolar, och flera
hundra arbetare blevo sysslolösa.
Norrköping slapp dock betydligt lindrigare
undan än många andra städer. Av de
gamla anläggningarna från 1600-talet funnos
två stora verk, som voro bestående genom
alla växlingar av goda och onda tider. Det
ena var det av Louis De Geer anlagda
mässingsbruket på Holmen och det andra
Drags klädesväveri. Den sistnämnda
gamla industrin från 1650-talet fortsatte
i sina gamla spår till 1810, då fabrikör
Christian Lenning slog in i en ny riktning.
Det var textilindustrin som låg
frihetstidens statshushållare närmast om
hjärtat, och den av dem skapade
hallrätten var en institution som textilarbetarna
kommo i mycket nära kontakt med.
Hallrätterna skulle för fabrikerna med dessas
folk vara detsamma som skråna för
hantverket och hantverkarna. Av hallrätten
utsänt folk skulle månatligen besiktiga al-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
