Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. December 1936 - Ljusningen i Frankrike, av Tdf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTILARBETARE N
117
Ljusningen i Frankrike.
Den socialistiska regeringen Léon Blum
övertog regeringsansvaret under
synnerligen ogynnsamma ekonomiska
förhållanden. Under flera år hade det franska
näringslivet stått under trycket av en
djupgående deflationsprocess. Med angivet
syfte att åstadkomma en anpassning av
produktionskostnaderna till varupriserna
ha lönerna successivt reducerats, men icke
dess mindre har den eftersträvade
"anpassningen" helt uteblivit. Arbetarnas
minskade köpkraft har pressat
varupriserna ytterligare nedåt, och den en gång
företagna löneanpassningen har krävt
förnyade "anpassningar".
I denna kumulativa nedgångsprocess
kunde ännu inte något slut skönjas, då
Frankrikes första socialdemokratiska
regering trädde till. Denna händelse
betecknade i ekonomiskt och socialpolitiskt
hänseende ett fullständigt systemskifte. I
stället för det borgerliga kravet på
"anpassning" riktades strävandet
målmedvetet på en ökning av köpkraften för de båda
stora socialklasserna, arbetare och bönder,
och initiativet togs till en
sociallagstiftning, som för det under den föregående
borgerliga regimen i socialt avseende
starkt efterblivna Frankrike nära nog
förefaller som en social revolution, även då
det rör sig om saker (såsom t. ex. rätt till
kollektivavtal) som i andra demokratiska
länder sedan decennier utgöra en
hävdvunnen rätt. Föreliggande artikel är
avsedd att belysa hu.ru läget ter sig f. n. i
Frankrike och vilka framsteg som hittills
vunnits under den nya regeringen.
Den franska högeroppositionen hade
vid behandlingen av den nya
agrarlagstiftningen med outtröttlig energi
försäkrat, att regeringens agrarpolitik skulle
medföra en katastrof för modernäringen,
som i Frankrike fortfarande ger omkring
hälften av befolkningen sitt levebröd.
Redan nu är det emellertid tydligt, att dessa
oförsiktiga profetior kommit på skam.
Trots att regeringen tog itu med den
svåra uppgiften att mitt under
skördetiden överföra upphandlingen av vete från
privata händer till staten, har detta kun-
nat verkställas utan några som helst
återverkningar — det är endast
spannmålsspekulanterna, som blivit lidande därpå. Det
är redan nu uppenbart, att den nya
organisationen fungerar på ett mycket
tillfredsställande sätt och fyller alla rimliga
anspråk. De föregående årens
våldsamma prisfall på lantbruksprodukter har
hejdats tack vare regeringens energiska
ingripande. Producenterna erhålla nu av
"veteinstitutet" 75 franc per deciton vete
i förskott — ett belopp, som överstiger
försäljningspriset året förut. Men då
vetepriset för 1936—37 fastställts till 145
franc, ha bönderna, efter avdrag för
omkostnader och räntor, cirka 60 franc att
fordra i efterskott. Lantbrukets hela
inkomstsumma uppskattas till cirka 9
miljarder mot 6 miljarder i fjol. Att
resultatet, med tanke på prisförhöjningen, icke
blivit ännu större, beror på att årets skörd
genomgående är relativt dålig.
Industriarbetareklassen har under den
nya regimen framför allt tillkämpat sig
rätt till kollektivavtal, höjda löner och
semester med lön; lönestegringen uppgår
till mellan 7 och 15 %. Den är högre för
de sämst ställda, så att en glädjande
utjämning av lönevillkoren uppnåtts. Nästa
punkt på programmet blir 40 timmars
arbetsvecka, mot vars genomförande dock
mycket energiskt motstånd rests från
arbetsgivarnas och oppositionens sida. Från
arbetsgiva rehåli göres gällande, att
reduceringen av arbetstiden skulle
nödvändiggöra anställande av cirka 20 % mera
arbetskraft, som emellertid icke stode att få,
då de flesta arbetare vore grovarbetare.
Ökningen av lönevolymen skulle medföra
en stegring av varupriserna i
motsvarande omfattning. Regeringen erinrade i sitt
bemötande om, att 100,000-tals
yrkesskickliga arbetare förlorat sin sysselsättning
under krisen. Metallindustrin sysselsatte
t. ex. 260,000 arbetare mindre än under
sista högkonjunkturen. De
hittillsvarande veckolönerna borde givetvis
upprätthållas, då arbetarna genom förkortning av
arbetstiden annars åter skulle gå miste om
vad de vunnit genom lönestegring och so-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
