Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Juni 1937 - Åkarpslagen försvinner, av F. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45 TEXTIL ARBET ÄREN
Äkarpslagen försvinner.
Den skamfläck på det svenska
rättsväsendet, som åkarpslagen utgjort, skall
nu avlägsnas. I anslutning till ett par
motioner hade första lagutskottet föreslagit
riksdagen att skriva till regeringen samt
anhålla om förslag till lagens upphävande
vid nästa års riksdag. Detta blev också
riksdagens beslut. Därmed torde ett
sorgligt kapitel i svensk rättshistoria ha fått
sin avslutning.
Det åkarpska tillägget till
paragraferna 22 och 24 i strafflagens 15 kap. var av
följande innehåll:
"22 §. Tvingar någon, utan laga rätt,
eller med missbruk av sin rätt genom våld
eller hot, annan att något göra, tåla eller
underlåta straffas högst med straffarbete
i två år, i de fall, där gärningen ej med
svårare straff belagd är.
Lag samma vare, där man, på sätt nu
är sagt, försöker tvinga någon till
deltagande i arbetsinställelse eller hindra
någon att återgå till arbete eller att övertaga
erbjudet arbete."
"24 §. Brott, som i 22 § 1 mom. sagt
är, må ej åtalas av allmän åklagare, där
ej målsäganden angiver det till åtal eller
ock genom brottet någon tvingats att
deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att
återgå till arbetet eller övertaga erbjudet
arbete; ej heller må brott, som i 23 § sägs,
åtalas av annan än målsägande."
I 38 år har denna "strålande" symbol
för det svenska klassväldet "lyst" ut över
land och folk. Det var nämligen år 1899,
som skånebonden och ledamoten av
riksdagens andra kammare, Pehr Pehrsson i
Åkarp, på tillskyndan av mera mäktiga
politiska krafter och under borgerlig
panikstämning, frambar sin beryktade
motion med förslag, som sedan blev lag. I
kapitalistiska och politiskt reaktionära
kretsar hade man länge gått och förberett
ett stormanlopp mot den tillväxande
fackföreningsrörelsen. Man endast
avvaktade ett lämpligt tillfälle härför. Så kom
Svedalastrejken och blev den formella
anledningen till steget ut på den
klassfientliga lagstiftningens plan.
Den åkarpska motionen var märklig
redan så till vida, att blotta försöket att med
våld eller hot tvinga någon skulle beläggas
med samma straff som det fullbordade
brottet, d. v. s. i de fall, då försöken gått
ut på att tvinga någon till deltagande i
arbetsinställelse eller att hindra någon att
återgå till arbete. — Alltså en utpräglad
undantagslag, riktad mot de för en bättre
och tryggare existens kämpande
arbetarna. Försök att tvinga till strejkbryteri
skulle däremot förbli strafflöst.
Det utmanande och rättsvidriga i det
åkarpska lagprojektet låg i så öppen dag,
att till och med dåvarande lagutskottet,
som annars- var en gammal och trogen
klasslagsväktare, såg sig nödsakat
framhålla, att ett dylikt likställande av
försöket med det fullbordade brottet visserligen
vore av vår lagstiftning "i regel icke
erkänt", men man borde stävja det ofog,
som fackföreningar och strejkledare
"be-drevo" samt skydda "välsinnade"
arbetare mot "obehöriga sidoinflytelser", vadan
utskottet gick med på förslaget.
I riksdagen förelåg frågan till
behandling den 25 februari 1899. Många hade in
i det sista hoppats på ett avslag. I första
kammaren utvecklade så konservativa
politiker som Trygger och Leman, att den
föreslagna skärpningen av lagen vore
obehövlig, obillig och farlig för vårt
samhälle. De betonade också lagförslagets
juridiska ohållbarhet. Den avgörande
debatten försiggick dock i andra kammaren.
Ej mindre än 34 av kammarens ledamöter
gingo där energiskt emot förslaget.
Landshövding Husberg, som var vice
ordförande i lagutskottet och reserverat
sig emot utskottets beslut, förklarade, att
lagförslaget innebar "en principiell och
genomgående brytning med de grunder, på
vilka vår lagstiftning hittills varit byggd
ifråga om försöksbrott". "Om en
person", sade han, "försöker tvinga en annan
att begå mord, men denne står emot och
icke går in därpå, blir försökaren icke med
straff belagd. Men om en person
försöker tvinga en annan till arbetsinställelse,
blir försöket som sådant belagt med
straff."
På detta svarade motionären, att han
framlagt förslaget "i främsta rummet till
arbetarnas bästa" och meddelade för öv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
