Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Sept. 1937 - 40-timmarsveckan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
TEXTIL ARBET ÄREN
sköta hem och barn. Textilindustrien har,
kort sagt, i större utsträckning än de
flesta andra verksamhetsgrenar, sådan
arbetskraft, som först och främst är i behov
av ökad fritid och det skydd mot för tidig
förslitning, som detta innebär.
Det har redan — precis som då det
gällde 48-timmarsveckan — börjat glunkas
om att en förkortning av arbetstiden från
48 till 40 timmar per vecka skulle medföra
en så kraftig stegring av
arbetskostnaderna, att den skulle undergräva industriens
existensmöjligheter. Man har talat om att
lönekontot genom arbetstidsförkortningen
skulle stiga med cirka 20 procent. Detta
håller streck, om man utgår ifrån, att
mängden utfört arbete per timme efter
arbetstidsförkortningen blir exakt
densamma, som vid den längre arbetstiden. Men
övergången från 56 eller 54 timmars
arbetsvecka till 48 timmars, gav
ovederläggliga bevis för, att den längre arbetstiden
var alltför lång för att bli effektivt
utnyttjad. Samma faktorer, som vid
övergången till 48 timmars vecka verkade så,
att arbetarna på den kortare arbetstiden
snart utförde i det närmaste lika mycket
— i vissa fall, efter någon tids vana vid
den nya arbetstiden, t. o. m. mera — som
förut på 54 eller 56 timmar, komma att
göra sig gällande även vid framtida
arbetstidsförkortningar, även om det får anses
klart, att dessa faktorers inverkan
avtager något med varje mera betydande
arbetstidsförkortning.
Kortare arbetstid, med allt detta
innebär av ökade möjligheter till utbildning,
vila och rekreation, medför och måste
medföra ökad arbetsglädje och arbetseffekt.
Detta reducerar arbetstidsförkortningens
inverkan på arbetskostnaderna. I alldeles
särskild grad gäller detta vid skiftarbete,
som ju inom textilindustrien har mycket
stor utbredning.
Vi tillåta oss betvivla, att det finnes en
enda svensk industriman och företagare,
som vill byta till sig den indiska och
japanska textilindustriens 60-timmarsvecka och
arbetstakt mot den svenska
48-timmars-veckan och allt det denna medfört i form
av ökad produktivitet.
Om man icke vill medgiva, att de
tekniska framstegen skola komma människor
na — även de kroppsarbetande — till godo
i form av bättre standard och ökad fritid;
om man vidhåller att 1937 års
arbetstek-nik ovillkorligen kräver samma arbetstid
som 1918 års, varmed skall man då
motivera en fortsatt mekanisering och
rationalisering?
Vi medgiva villigt, att om den svenska
textilindustrien i ett slag skulle övergå till
40-timmarsvacka med bibehållen
lönestandard för arbetarna, under det att man i
stater, med ifråga om teknisk utrustning
likvärdig textilindustri, fortsätter att
arbeta 48 timmar, så skulle den svenska
industrien komma i ett svårare läge än nu.
Därför blir det en angelägenhet av första
ordningen, att arbetstidsförkortningen så
samtidigt som möjligt genomföres i så
många länder som möjligt. Och om blott
den goda viljan finnes, står, såvitt vi
kun-na förstå, intet allvarligt hinder i vägen
för att åstadkomma en för storparten av
de europeiska "textilstaterna" samtidig
ratificering av denna
40-timmarskonven-tion, som vi hoppas snart skall efterföljas
av liknande konventioner för övriga
näringsgrenar. Regeringar, arbetsgivare och
arbetare ha ju sina internationella
förbindelser, vilka härvidlag kunna och böra
utnyttjas. Varför skulle man icke kunna
åstadkomma en samtidig ratificering av
konventionen i England, Frankrike,
Belgien, Holland, Tjeckoslovakien, Schweiz,
Polen, Ryssland samt de baltiska staterna
och Skandinavien. Endast önskan att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
