Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Dec. 1937 - Rätt eller orätt — paragraf 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTIL ARBET ÄREN
101
medbestämmanderätt i de mest viktiga och
ansvariga instanser, men rör icke vid
Svenska Arbetsgivareföreningens
paragraf 23! Och försök icke att kringgå den
eller avvika från dess bokstav — icke ens
om du är medlem av
Arbetsgivareföreningen ! Ty paragraf 23 har en slutkläm,
i vilken det heter:
"Gör delägare sig skyldig till
överträdelse eller kringgående av bestämmelserna
i denna paragraf eller med stöd därav
lämnade föreskrifter och sker detta
uppsåt-ligen, vare han skyldig att därför gälda
skadestånd."
Hur skulle det komma att se ut här i
landet, på den svenska arbetsmarknaden,
om Landsorganisationen, med den väldiga
anslutning den numera har, i sina stadgar
skulle införa en bestämmelse, i vilken de
anslutna förbunden och medlemmarna
för-ständigades att skaffa sig oinskränkt
bestämmanderätt över en del andra, viktiga
angelägenheter, som falla inom
arbetsavtalens ram, såsom lönesättningen,
arbetstiden eller någonting annat? Redan ett
meddelande om att den svenska
fackföreningsrörelsen övervägde att slå in på en
sådan väg, skulle säkerligen åstadkomma
"luft i luckan". Invektiv sådana som
"diktatur", "attentat mot näringslivet",
"sovjetmetoder" etc., skulle säkerligen
hagla. Och dock skulle en dylik åtgärd
från den samlade fackföreningsrörelsens
sida i grund och botten bara innebära,
att arbetarna inrättade sig för att
använda en metod, som Svenska
Arbetsgivareföreningen i årtionden stått som
exponent för.
Hur många gånger har icke paragraf
23 i Arbetsgivareföreningens stadgar
förklarats och försvarats med, att
arbetsgivarna, i sin egenskap av företagsägare
eller förvaltare av produktionsapparaten,
måste ha de fri- och rättigheter, som de
i och med utformningen av paragraf 23
och i de tusen och en konflikter, som
densamma föranlett, med all makt sökt säkra
för sig. Arbetsgivareföreningen har
framställts som äganderättens, ansvarets
och omsiktens signatur. Men lika
obestridligt som det för närvarande är att
Arbetsgivareföreningen företräder dem,
som äga produktionens döda inventarier
och kapital, lika obestridligt lär det vara,
att Landsorganisationen representerar
dem, som skola sätta liv i de döda
inventarierna och förränta det investerade
kapitalet — arbetarna, den levande
arbetskraften. Då denna icke gärna kan
tillmätas mindre värde och betydelse för det
hela än maskinerna, verktygen och
kapital i övrigt, bör det väl framstå som
självklart, att den organisation, som företräder
arbetarna—arbetskraften, har minst
samma ansvar, minst samma skyldighet att
trygga och hävda sina kommittenters
intressen, som den organisation, vilken
representerar fabriker, maskiner, verktyg
och rörelsekapital. Anser sig
Arbetsgivareföreningen, på grund av sitt ansvar för
näringslivets inventarier, vara i sin fulla
rätt att förbehålla sig suveränitet
beträffande vissa angelägenheter, som intimt
beröra arbetarna, hur kan då samma
sammanslutning motsätta sig försök från
fackföreningsrörelsens sida, att, på grund av
det ansvar den har för den levande
arbetskraften, ensidigt få bestämma en del av
villkoren för denna arbetskraft?
Ja, det är frågan.
Ute i det idylliska Saltsjöbaden
utanför Stockholm ha under den senaste tiden
vid flera tillfällen representanter för å
ena sidan Arbetsgivareföreningen och å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
