Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Dec. 1938 - På resande fot. II, av Mitzi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
TEXTIL ARBET ÄREN
tillbakavisar jag såsom orimlig och otrolig.
Förmodligen är det väl så, att man känner henne
så bra, man har hört henne tidigare och man
vill gärna höra henne på nytt.
Det är dödstyst i salen, då hon med vacker,
låg men tydlig röst, altröst skulle jag vilja säga,
åtminstone låter det så genom högtalarna, håller
sitt koncentrerade, intelligenta anförande, som
följes av en lång applådåska. Till skillnad från
övriga talare inledde hon också sitt anförande
med "Delegater och vänner till Internationella
Arbetsbyrån" i stället för det stereotypa "mina
damer och herrar". Bara detta tilltalar en ju
genast och visar, att hon inte är bunden i
former.
Från Nationernas Förbund i Genève är det inte
så långt till ett annat nationernas förbund, även
om det här gäller individerna i de olika
nationerna. Jag menar Pontigny i Frankrike.
I denna lilla franska by, en idyllisk avkrok av
världen, där livet förflyter utan större
sensationer, där ligger inom en hög mur Abbaye de
Pontigny, klostret eller rättare sagt den ena flygeln
av det Bernhardinerkloster, som enligt uppgift
byggdes på tiohundratalet och där Sankt
Bernhard och hans kamrater munkarna levde,
studiekamraterna som hela sitt liv kämpade och led för
sanning och rätt. Lika intressant som klostrets
historia är livet på Pontigny i våra dagar och de
människor, som där bor, men tyvärr tillåter inte
utrymmet någon detaljerad skildring, utan vare
nog sagt, att trots att många, många sekler
skiljer dem åt har forntid och nutid här på
Pontigny mycket gemensamt och i allra högsta grad
arten av strävandena.
Det är en senare tiders sanningssökare, som
slagit sig ner här, professor Paul Desjardins, som
i samband med Dreyfus-affären på 1890-talet
tillsammans med en grupp andra fransmän
upprördes över och protesterade mot det sätt, varpå man
handskades med sanningen, då man för att rädda
nationens prestige försökte tysta ned det faktum,
att Dreyfus dömts för landsförräderi och
förvisning till Djävulsön på grundval av ett förfalskat
dokument. Monsieur Desjardins bildade då ett
förbund, "förbundet för sanningen", vars
verksamhet utvecklats och utvidgats och som alltjämt
i lika hög grad har en stor mission att fylla i en
tid som vår, då respekten för sanning och rätt
decimerats till nästan ett intet.
Här på Pontigny har också bildats ett litet
"samhälle", studiekamraterna, som med professor
Desjardins’ hjälp vill försöka bibringa ungdomen
i olika länder en annan livsåskådning, en
livsinställning som kan utgöra en garanti för freden.
I ledningen för detta "samhälle" står
representanter för franska L. O. och A. B. F., för
universitetet i Paris och dess berömda École Normale,
varifrån för övrigt alltid stipendiater sändas till
Pontigny. Ävenså är Norge och Danmark
representerat samt Sverge genom Gunnar Hirdman
och Sven Backlund, som ju är en av
initiativtagarna. Alla samhällsskikt och politiska
åskådningar är f. ö. representerade genom vidsynta och
radikalt inställda människor.
I detta vackra hem, i de stora salarna med de
underbart vackra linjerna, där sårade vårdades
under världskriget, tar professor och madame
Desjardins emot unga människor från olika
nationer för att de under en tids samvaro skall få
tillfälle att diskutera händelser i historien, som
har med frihets- och sanningssträvanden att göra,
och söka komma till rätta med de svåra problem,
som uppställer sig i vår tid.
I det vackra biblioteket, fyllt av böcker från
golv till tak följer den gamle professor
Desjardins med den djupa och dock ungdomliga,
intelligenta och varma blicken varje dag med
strålande intresse sammankomsterna och deltager i
diskussionerna. Han liknar ett porträtt av en
gammal mästare, där han sitter med sitt silvergrå hår
och skägg och den svarta sammetsbaretten på sitt
lärda huvud. Med outtröttligt tålamod och en
avundsvärd ledighet utövar den varmhjärtade och
kloka Madame Desjardins värdinneskapet vid det
långa bordet i klostrets matsal, antingen det
gäller de till ett fyrtiotal uppgående
kursdeltagarna eller ett par hundra gäster, och håller hela
det stora hushållsmaskineriets tömmar i sin hand.
Men hon hinner ändock med att personligen
intressera sig för var och en.
I denna lugna vrå av världen samlas alltså
ungdomen bland handens och hjärnans arbetare
till kurser på tolv, fyra eller två veckor, de
längre kurserna kombinerade med språkundervisning.
Alla måste lära sig förstå varann och det talas
bara ett språk, franska. Det är med andra ord
ett antibabel, man åsyftar och som man också
kallar det.
I dag är lugnet i den gamla förtjusande
klosterträdgården stört. En massa människor
väntas tydligen, man placerar ut bord och stolar.
Den ena bilen efter den andra kör upp. I dag
kommer representanter för Svenska Arbetsgivare-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
