Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Mars 1939 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
TEXTILAR BET ÄREN
Arbetarbostäder i ett industrisamhälle några mil
från Lille.
till stor del bero på att de är typiska
"utemänniskor". De samlas på trottoarkaféerna och
diskuterar dagens händelser och bekymmer, och
hemmet är en plats att sova och äta i. Dessa
bostäder måste ändock sägas vara ljuspunkter i den
övervägande av skrämmande dåliga bostäder
överfyllda omgivningen.
I de stora kolgruvedistrikten några mil från
Lille är intrycket på sätt och vis om möjligt än
mer beklämmande och tröstlöst. Här är allt i det
närmaste svart mil efter mil. Man tycker till och
med att det ligger ett svart dis i luften trots att
solen skiner. Hela rader av hus, kvarter efter
kvarter, utgör en enda stor stenöken utan minsta
lilla tillstymmelse till grönska. I vissa delar i
utkanterna av samhällena har man visserligen
gjort försök att åstadkomma en om aldrig så liten
trädgård framför bostäderna. Men denna är
så liten, endast några få meter, att den inte kan
utgöra någon tillflykt efter en lång dags arbete
i gruvan. Dessutom tillhör dessa
miniatyrträdgårdar i regel inte de lägst avlönade, utan förmän
eller andra bättre lottade människor. Det finns
helt enkelt ingen plats, där människorna kan
njuta en välbehövlig vila. Åtminstone är ingen
sådan plats tillgänglig. Den enda gröna fläck,
som sticker av mot den svarta miljön i ett
samhälle — en liten skogsdunge — är obevekligt
tillbommad av ägaren genom flera rader av
tagg-trådsstängsel.
Det som också gör det hela ännu mera
fruktansvärt och hopplöst är de stora bolagens
hårda grepp om människorna, som generationer
igenom utfört det osunda och livsfarliga arbetet i
gruvorna. Genom att bevilja snålt tilltagna
förmåner till de efterlevande vid olyckshändelser
eller i form av pensioner tvingas vederbörandes
barn att fortsätta i föräldrarnas fotspår som
gruvarbetare. Detta sättes nämligen i många fall som
villkor. Man har just berättat mig om ett sådant
aktuellt fall, där familjefadern omkommit genom
olyckshändelse i gruvan och där man fordrade
att den äldsta sonen, en pojke i tonåren, skulle
börja arbeta i gruvan. Men i detta speciella fall
försakade änkan "förmånerna" och flyttade
därifrån med sina många barn, och hon drar sig nu
nätt och jämt fram i en stad, men hellre det än
att ha damoklessvärdet ständigt hängande över
sig, den fruktansvärda ångesten att någonting
skall hända.
Jag sitter på ett trottoarkafé i Lille och
funderar över vad som kan vara orsaken till dessa
skrämmande, ohyggliga förhållanden, som jag nu
i flera dagar sett och som trotsar all beskrivning
egentligen. Jag försöker att rättvist dissekera
problemet. Jag tänker på allt vad Frankrike
gjort för flyktingar i alla år, hur landet tagit emot
människor, som i de flesta fall varit så gott som
utblottade. Säkerligen har den franska massan
av människor fått sitta emellan. Detta gäller
nog inte minst medelklassen, som också i regel
har rätt låga löner. Men det kan nog inte vara
det enda skälet. Som svar på en outtalad fråga
kommer kaféinnehavarinnan ut och börjar prata.
Nästan genast kommer vi in på världskriget.
Kriget, javisst. Kriget och
återuppbyggnadsarbetet måste även ha gjort sitt till att de sämst
lottade i samhället fått liksom vänta på sin tur. Man
har inte haft tid att taga i tu med de stora
byggnadsprojekt, som är nödvändiga för att rensa bort
de bölder, som de allt annat än
människovärdiga bostäder, jag sett, utgör i det franska
samhället. Min värdinna berättar också med rörelse i
rösten, hur svårt de hade det under
ockupationstiden, hur invånarna kände sig som fångar, även om
livet i stort sett måste gå sin gilla gång. Tillstånd
fordrades för att resa den kortaste sträcka inom
det egna landet. De var också utsatta för
påtryckningar av den svåraste art. Bl. a. blev fem
av stadens invånare arkebuserade av fienden
därför att de vägrade att tala, att yppa någonting av
vad de visste. Jag hade just sett ett i sitt slag
gripande monument över dessa fem män, och
min värdinnas berättelse gjorde mig ännu mera
beklämd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
