Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Mars 1939 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 TEXTILAR BET ÄREN
säljarnas. Härliga grönsaker kan fås till
billiga priser här. Lappar i oändlighet och av olika
kulörer och storlekar ligger i ordnade rader i ett
stånd, medan en gammal, trasigt klädd gumma
på ett annat ställe säljer skrot, från rostiga
spikar till kaffekannor och annat bråte. Yad man
skall kunna använda skräpet till är svårt att
förstå, men kommersen tycks gå bra. Det hela
förråder dock ett mått av fattigdom, som är oss
främmande här hemma. Ut ur kyrkan
strömmar folket efter mässans slut, och ingen tycks
störas av köpslåendet på torget eller anse det
vara tal om något sabbatsbrott.
Jag fortsätter mina strövtåg längre bort i de
verkliga slumkvarteren, som är i legio. Min
ciceron, en läkare, som väl känner till
förhållandena och är god vän med och hjälper de fattigaste,
trots att han själv inte har något överflöd, en
självuppoffrande, altruistiskt inställd människa,
följer mig gata upp och gata ner i de
skrämmande trånga och smutsiga kvarteren, där gårdarna
ibland är fulla av all möjlig bråte. På en plats
har det sista regnet åstadkommit en
översvämning av kloakernas innehåll, som sprider en
kvävande odör långt omkring. De flesta gårdar är
trånga och utestänger all sol. Vattenfrågan är
en pinsam, svårlöst fråga. I de allra flesta fall
är en gemensam pump på gården i farlig närhet
av uthusen hyresgästernas enda och
gemensamma vattenkälla. De lägenheter vi besöker, är
sådana, att man omöjligt kan förstå, hur människor
kan tillåtas bo här. I en lägenhet om två rum
och kök bor en arbetslös familj med fem barn,
bleka och magra. På gården finns det höns och
kaniner i all sköns blandning, och den
oskyddade sophögen utgör ett tillhåll för miljontals
flugor. I en annan lägenhet i huset, som visserligen
står tom för tillfället, men som är färdig att
upplåtas för ny hyresgäst utan vidare, ser det
ena rummet ut som en bryggstuga, där
murbruket lossnat på väggen av all fukt. Golvet utgöres
av någon slags massa, så att det ser ut som ett
hårt tilltrampat jordgolv. Hyran är visserligen
låg för dessa dåliga bostäder, men för en
arbetslös är det inte så lätt att åstadkomma ens den
lilla hyran.
Det är en så underlig blandning av människor,
man träffar på här. Många har slöat till och
anpassat sig efter förhållandena, medan andra av
religiösa skäl anser sig böra finna sig i sitt öde,
de förmenar sig inte ha rätt att klaga. Andra
återigen har bibehållit en beundransvärt frisk
förmåga att reagera, de har inte heller förlorat
Staden Yézelay
i franska departementet Yonne, berömd för sin
katedral från 1100-talet.
hoppet om att det en dag skall ljusna för dem.
Att jordmånen är den allra bästa för
kommunismen tänker tydligen inte de rika fransmännen på.
Man kan inte upphöra att förvånas över att
denna skriande verklighet får existera. Det lär
visserligen finnas en lag i Frankrike — liksom i
England — som föreskriver att alla slumkvarter
skall försvinna och ersättas av nya bostäder, och
de lägenheter vi gör besök i, är också utdömda,
men att döma av den snigelfart, varmed
byggnadsverksamheten utvecklas åtminstone här
uppe i dessa ofantliga industricentra i norra
Frankrike, tycks lagen ha fallit i glömska. I en så stor
stad som Lille finns det egentligen endast ett
enda kvarter av relativt nya hus, som tillhör
staden och där mindre bemedlade får bo till betydligt
lägre hyror än i öppna marknaden, och i en del
fall, där särskilt ömmande omständigheter
föreligger, upplåtes lägenheten gratis t. o. m. hörde jag.
Man går tydligen långt i givmildhet i det ena
fallet, medan man i andra, och i de ofrånkomligt
flesta fallen, blundar för de oerhörda
misshällig-heterna. I en fabriksstad av Lilles struktur och
omfattning är det ju dock i alla händelser en
droppe i havet.
Men det finns också industriföretag, som är
mycket generösa i fråga om bostäder för
arbetarna. Jag hälsar just på i en av de många
enfamiljshus om 6 rum och kök, som ett stort
företag upplåter åt sin personal. Den lilla
trädgården prunkar i färger och har en pergola, som
dignar under röda klängrosor, men hemmet är
tråkigt och smaklöst trots sina utrymmen.
Fransmännen, åtminstone den stora massan, har i regel
intet sinne för hemkultur. Det kan naturligtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
