Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Sept. 1939 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
TEXTILAR BET ÄREN
Ett svar.
I en artikel i Svenska
Vävlagareförbun-dets facktidning Vävlagaren polemiserar
artikelförfattaren mot vad vi i vår tidskrift
anfört med avseende på Svenska
Vävlagare-förbundets ställning vid avtalsuppgörelsen
1938. Artikelförfattaren slutar med att
framhålla, att om vår avsikt varit att
plädera för industriförbundsprincipen, så ha vi
grundligt misslyckats.
Ja, vår avsikt har varit att söka
intressera just för den frågan. När vi gjort detta,
tro vi oss handla i överensstämmelse med de
beslut som fattats av den samlade
fackföreningsrörelsens representanter. Med andra
ord, vi följa Landsorganisationens givna
paroll. Det finns ingen anledning att återgiva
alla de synpunkter, som legat till grund för
det fattade beslutet om
industriförbundsprin-eipens genomförande, men då Svenska
Vävla-gareförbundet tydligen icke kommer ihåg
motiveringen, skola vi rekapitulera något.
Den industriella utvecklingen i vårt land
har under de senaste åren gått så raskt fram
att förhållandena härigenom i mångt och
mycket blivit annorlunda än vid den tidpunkt
då fackförbunden formades.
Yrkesarbetarna hade då mera begränsade
verksamhetsområden, smådriften var övervägande,
arbetsgivarna voro många o. s. v. Nu veta vi, att
en förändring härutinnan skett.
Sammanslagning till större industriell drift har ägt
rum, arbetsgivarnas antal har minskats o. s. v.
Centraliseringen på arbetslivets område
medförde indirekt motsvarande centralisering för
berörda fackförbund. Varför? Jo, man
märkte svårigheterna i att olika grupper av
arbetare skulle förhandla med samma
arbetsgivare, behovet av samarbete gjorde sig allt
mera gällande. I detta sammanhang vilja vi
erinra Svenska Vävlagareförbundet om några
av de synpunkter som Landsorganisationens
omorganisationskommitté på sin tid anförde i
denna angelägenhet. Vid ett studium härav
finner man att konjunkturförhållandena och
dylikt icke följa yrkenas gräns, varför
industrierna och arbetarna tvingas att föra sina
lönerörelser med hänsyn till huru
konjunkturerna ställa sig för en viss industri och ej
för en viss yrkesgrupp, som kan vara
representerad inom denna industri. När
arbetsvillkoren skola ordnas inom ett
verksamhetsområde där industriförbundsprincipen icke
är genomförd, kräves förarbete härför inom
ett flertal förbundsledningar. Dessa få föra
förhandlingar och samtliga förbund nödgas
sända var sina representanter för att ordna
frågan om nytt avtal. Därtill kommer att
förbunden ha olika stadgar samt olika
hävdvunna principer för lönerörelsernas
förande, varjämte förbundsstyrelserna kunna ha
skilda uppfattningar om vilka åtgärder, som
böra vidtagas under förhandlingarnas gång.
På grund härav blir förhandlingsapparaten
tung och svårhanterlig, och ett snabbt
anpassande efter vad en situation kan kräva är svårt
att åstadkomma. Vidare kan ett förbund för
en liten grupp arbetare företaga åtgärder,
varigenom det stora flertalet till ett annat
förbund hörande arbetare bringas ut i en strid,
utan att dessa arbetare kunna öva något
inflytande på sakens gång eller ha någon tvist
för sig ouppgjord. En dylik strid kan för ett
förbund, som kanske samtidigt har konflikter
på annat håll, komma mycket olägligt, då det
får ikläda sig större omkostnader än det
förbund, som åstadkommit striden. Sanningen
härav ha vi fått bevittna inom vårt eget
förbunds verksamhetsområde. År 1925 blevo
15,000 av förbundets medlemmar lockoutade
emedan 43 specialarbetare tillhörande annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
