Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1. Mars 1940
- Sovjetfackföreningarna och Stalins krigspolitik
- Ett misslyckande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hållbarheten i alliansen i de bolsjevikiska
arbetarmötenas deklarationer. De stalinistiska parti-
och fackföreningstjänstemännen ha uppfostrats
på ett vackert sätt. Den undre världens språk
har blivit deras.
"För Stalin och fosterlandet" är en av de
huvudparoller, under vilka det propageras för det
blodiga kriget mot Finland. Hur påminner det
inte om det gamla Rysslands paroll: "För
lillefar-tsaren och fosterlandet."
Sovjetfackföreningarnas aktivistiska roll i den
ryska krigspolitiken av i dag kan icke nog
kraftigt brännmärkas. Bl. a. ger denna roll ett nytt
skrämmande bevis för hur fackföreningarna i ett
diktaturland kan, såsom varande utan frihet och
självförvaltning, urarta till att bli verktyg för
våldet. Som sociala organ för arbetarklassen
kunna de icke längre uppträda. De äro den
politiska maktens instrument, själlösa och utan
egen vilja.
Ett misslyckande.
Någon gång under juli månad föregående
år utsände förbundsavdelning n:r 39,
Sörforsa, ett cirkulär till förbundsavdelningarna
med hemställan om, att dessa måtte uttala sig
för inkallande av en extra kongress med
anledning av förbundsrådets beslut att i princip
godkänna det s. k. huvudavtalet. Detta
sörforsaavdelningens tilltag besvarade
förbundsstyrelsen med, att i sitt cirkulär n:r 303
meddela de närmare motiven för förbundsrådets
beslut samt även den verkliga innebörden av
detsamma. Av cirkuläret framgick med all
tydlighet att förbundsrådet uppdragit åt
förbundsstyrelsen, att vid lämplig tidpunkt
träffa överenskommelse om huvudavtalets
tillämpning inom textilindustrin. Vidare
förklarades i cirkuläret att förbundsstyrelsen för sin
del beslutat låta frågan avgöras av en
avtalskonferens samt att, huruvida detta komme att
bli 1939-års avtalskonferens eller en senare,
finge avgöras av omständigheterna. Detta
besvarade sörforsaavdelningen med att utsända
ett s. k. öppet brev, i vilket man ingick i en
ganska misslyckad polemik gentemot
innehållet i förbundsstyrelsens cirkulär. Att
sörforsaavdelningens initiativ även i övrigt synes
vara alltigenom misslyckat torde väl numera
avdelningen själv, eller rättare sagt de inom
avdelningen, vilka varit de drivande krafterna i
denna affär, ej kunna bestrida. Vi skola även
bevisa detta.
Som tidigare nämnts, utsände
sörforsaavdelningen sitt upprop i början av juli
månad föregående år. Förbundsstyrelsen har
varit välvillig nog låta namninsamlingen för
en extra kongress pågå under hela år 1939
och även in på det nya året utan att taga ett
enda initiativ till att avlysa densamma,
ehuruväl man hyst den uppfattningen, att en
dylik namninsamling icke borde få pågå under
hur lång tidrymd som helst.
Förbundsstyrelsen har sålunda i detta avseende gett prov på
en långt gående tolerans men har den gjort
detta i den fasta förvissningen om, att de
övriga förbundsavdelningarna skulle se mera
kallt och förnuftigt på den föreliggande
frågan, än vad sörforsaavdelningen gjort.
Denna förbundsstyrelsens uppfattning har ej
heller kommit på skam. Hitintills har nämligen
till förbundskontoret inkommit namnlistor
från endast 10 förbundsavdelningar,
innehållanda sammanlagt allenast 857 godkända
namn. Som ett ytterligare belägg på
misslyckandet kan anges, att sörforsaavdelningen
själv endast förmådde samla cirka 2/3 av sina
medlemmar kring denna namninsamling. Ur
sörforsaavdelningens synvinkel måste väl
detta resultat få anses såsom allt annat än
lysande. Det klena resultatet av
namninsamlingen förvånar än mera, då man får kännedom
om hur det hela gått till. Ty, då ett flertal
förbundsavdelningar på vanligt
organisationsmässigt sätt behandlat sörforsaavdelningens
cirkulär, avslagit framställningen samt
meddelat avdelningen detta, så tillgrep man det
förfaringssättet att, så att säga bakom
vederbörande avdelningars och dess styrelsers rygg,
genom enskilda medlemmar utdistribuera
namninsamlingslistor på arbetsplatserna för
att på den vägen om möjligt nå fram till de
erforderliga 1,000 namnen. Att man
samtidigt icke tillräckligt informerade
medlemmarna om vad saken gällde hjälpte ej heller upp
det hela. Beträffande namninsamlingen var
det hela sålunda ett fullständigt misslyckande.
Men nederlaget skulle bli än fullständigare.
Detta bevisas även genom de skriftliga
uttalanden, vilka tillställts förbundskontoret. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:08:17 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/textarb/1940/0014.html
