Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1. Mars 1940
- Sovjetfackföreningarna och Stalins krigspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sovjetfackföreningarna och Stalins krigspolitik.
Diskussionen om sovjetfackföreningarnas
upptagande i Fackföreningsinternationalen är ännu i
friskt minne inom svenska arbetarkretsar. Vår
fackföreningsrörelse kan nu vara stolt över att
den då icke lät påverka sig av propagandan om
"enhetsfront" med bolsjevikerna. Annars hade
de svenska fackföreningarna i dag varit i sällskap
med den stalinska krigspolitikens aktivister; de
svenska fackföreningarna hade då i viss grad
burit det moraliska ansvaret för den skändliga
roll, som de ryska fackföreningarna i dag spela
till ära för sovjetimperialismens fälttåg.
Sovjetfackföreningarna arbeta inte bara sedan
i går som organ för militariseringen av
befolkningen i Sovjetunionen. Redan år 1927 framhöll
den dåvarande ordföranden i de ryska
fackföreningarnas generalråd, Tomsky, i en
rundskrivelse, att militariseringen av folkmassorna var
"fackföreningarnas främsta uppgift". I enlighet
härmed bedrevo fackföreningarna en systematisk,
militaristisk propaganda, rekryterade ungdom
till militärskolorna och civila
militärorganisationer, beviljade penningmedel för militärändamål,
deltog i röda arméns manövrer o. s. v.
Fackföreningarna gick med andra ord så långt på detta
område, att de stundom fungerade som
avdelningar för militärmyndigheterna.
Denna militaristiska uppfostran av
arbetarklassen fick sina skadliga verkningar. Utan ringaste
betänkande hälsade fackföreningarna alliansen
mellan Stalin och Hitler, röda arméns inmarsch
i Polen och Moskvas anfallskrig mot Finland.
Fackföreningarna anammade alla kommunistiska
partiets aggressiva militaristiska paroller;
alldeles som partiet bedrevo fackföreningarna en
skrupelfri krigspropaganda. Genom
fackföreningarnas och de kommunistiska organisationernas
styrelser, som mestadels bilda en personalunion,
fabriceras den ryska arbetarklassens "offentliga
mening" till förmån för Stalins-Molotovs
krigspolitik. Några exempel skall här anföras rörande
fackföreningarnas ställningstagande till Kremls
nyaste utrikespolitik.
På kolgruvearbetarnas fackförbundskongress,
som hölls i slutet av november, avgav
generalsekreteraren för sovjetfackföreningarna N. M.
Schvernik en förklaring, i vilken det bl. a. heter:
"Stalins fredspolitik säkerställde åt ryska folket
möjligheten till fredligt socialistiskt arbete,
medan samtidigt i öster och väster det andra
imperialistiska världskrigets brand har flammat upp,
en brand vars slut icke kan förutses." Enligt
den nya bolsjevistiska terminologien hälsade
Schvernik "anslutningen" av "blodsförvanterna
ukrainare och vitryssar" till Sovjetryssland. Han
förklarade, att "13 miljoner av våra
blodsbesläktade bröder äro uppfyllda av en känsla av
tacksamhet", emedan de upptagits som
"likaberättigade medlemmar i den socialistiska
sovjetrepublikens union". Om proletärerna i det förintade
Polen är inte något tal. Likaså omnämnde ledaren
för sovjetfackföreningarna naturligtvis inte med
ett ord att Stalin genom sin allians med Hitler
utlämnat miljoner "blodsbesläktade" polacker till
nationalsocialismens förintelsekrig.
Generalsekreteraren uttalade, att "balansen"
inom den ryska utrikespolitiken beror på kamrat
Stalin, "ryska folkets geniale ledare och lärare,
fader och vän".
Och alla fackföreningar prisa den "kloke"
Stalins gärningar och brännmärka de folk, som
icke vill låta sig erövra av sovjetimperialismen.
Betecknande är i detta avseende arbetarmötenas
kampanj ifråga om Finland. Efter avbrytandet
av de diplomatiska förbindelserna med Finland
antogs i fabriken Shdanov i Leningrad en
resolution, i vilken det bl. a. heter: "Pajaserna i den
finska regeringen provocerar Sovjetunionen till
ett krig... Nu är det nog med att längre tåla
de finska maktinnehavarnas fräckhet..." Ett
arbetarmöte vid metallverket Kaganovitsch
"accepterade" sovjetregeringens beslut om
hemkallande av Rysslands sändebud från Finland och
högsta arméledningens militära beredskap mot
finska folket. Arbetarna vid fabriken
"Ksutschuk" i Moskva fordrade att "det skulle göras
ett slut på de politiska äventyrarnas spel". Ett
arbetarmöte vid fabriken Kalinin ville inte mer
och inte mindre än "ge Finland en dödsstöt".
Samma "blygsamma" bolsjevistiska önskan uttryckte
arbetarna vid fabriken Kirow: de krävde att
"fienden skulle utplånas från jordytan".
Enligt europeiska begrepp är det språk, som
de ryska arbetarna föra i sina resolutioner
rörande ansedda finska politiker och Finland
självt, i hög grad utmanande. "Gemena
banditer", "provokatörer", "krigsbrandstiftare",
"kriminella element", "slavland" och liknande uttryck
förekomma dagligen och i olika förbindelser.
Stalin-Hitler förekommer också som bevis för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:08:17 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/textarb/1940/0013.html
