Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Juni 1941 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXT IL ARBET ÄREN
37
avtalskonferenser eller förbundsledningar rätt
att träffa det slutliga, avgörandet vid
avtals-och lönefrågor.
Det är denna problemställning, som är
falsk. Om den vore riktig, skulle det ju
med samma rätt kunna sägas vara ett
uppgivande av demokratin, när väljarna sända
sina representanter till riksdagen med
fullmakt att träffa de mest vittgående
avgöranden. Denna synpunkt har blivit framförd i
samband med diskussion om
15-mannakommit-téns betänkande av bland andra tidningen
Social-Demokraten, som tillägger, att den som
vill påstå, att detta är ett avsteg från
demokratiska principer, skulle knappast bli tagen
på allvar. Inte heller vill man väl påstå, att
det är ett avsteg från demokratin, då de
valda ombuden vid en fackförbundskongress
fatta avgörande i ofta mycket viktiga frågor
utan att man skickar ut förslagen till
omröstning bland medlemmarna. Kongressen
är den högsta beslutande myndigheten, så
bestämmes både i landsorganisationens och de
särskilda förbundens stadgar. Att en
förbundskongress beslutar för medlemmarna
anses vara otadlig demokrati. Man räknar med
som naturligt och självklart, att när
medlemmarna välja ombud till kongressen, så blir det
en församling, som handhar och beslutar med
sina uppdragsgivares intressen för ögonen.
Samma sak med våra avtalskonferenser.
Vi eftersträva icke någon ändring av våra
nuvarande stadgar på denna punkt, men då
det i motionsfloran kring § 14 finnas de, som
vilja frånkänna förbundsrådet sin vetorätt d.
v. s. rätten att träffa det slutliga avgörandet,
så finns anledning att uppehålla sig även
vid denna sida av saken. Vi erkänna gärna,
att det måste vara utomordentliga åtgärder,
som skulle föranleda förbundsledningen att
gent emot avtalskonferensens vilja fatta beslut
om uppgörelse i en viss avtalsfråga.
Emellertid kan det tänkas, att förbundsrådet i en viss
situation behöver denna befogenhet. Den som
försöker att sätta sig in i en situation, som
kan komma att uppstå vid ett
förhandlingsbord, inser lätt, att en befogenhet att träffa
ett slutligt avgörande medför större
möjligheter att pressa motparten till sin yttersta gräns.
Kan arbetsgivareparten lita på att det
resultat som vunnits också kommer att accepteras,
sträcker han sig måhända längre i eftergifter
än vad han eljest skulle göra. Detta är den
ena sidan av saken. Den andra är, att det
måste ligga i sakens natur, att
förbundsledningen har större möjligheter att bedöma, om det
med utsikt till framgång, med hänsyn till
ekonomiska eller andra faktorer, går att komma
över det förslag till uppgörelse som
föreligger.
Som sagt, vi önska ingen förändring
av-våra stadgar på denna punkt, även om vi
under den senaste kongressperioden icke behövt
utnyttja vår vetorätt. Att märka är
emellertid att 15-mannakommittén i sitt förslag till
stadgar föreslagit, att denna vetorätt för
förbundsledningarna skall utgöra ett villkor för
att vederbörande förbund skall få tillhöra
landsorganisationen. Vi tro knappast, att
motionärerna räknat med denna eventualitet.
Varför har 15-mannakommittén föreslagit en.
sådan åtgärd ? Naturligtvis därför, som också,
föreslås, att landsorganisationen skall lämna
understöd praktiskt taget vid alla konflikter
av någon betydelse. Därför måste det
självklart finnas garantier för att inte vilka förslag
som helst kunna förkastas. Det finnes
sålunda större anledning nu än tidigare att
behålla stadgarna oförändrade. Vi äro icke
ensamma om denna bestämmelse. De flesta
fackförbunden, däribland vårt största, Metall, har
motsvarande stadgebestämmelser som vi. Att
motioner om ändring av den inom förbundet
hävdvunna ordningen nu ligga på bordet, se>
vi icke som ett utslag för en utbredd
meningbiand förbundets medlemmar. Vid närmare
eftertanke skola säkerligen även många av
dem, som ställt sig bakom motionerna, finna,
att den hittillsvarande ordningen icke på nå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
