Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Dec. 1941 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
TEXTIL ARBETA REN
Är facklig centralism avsteg från demokrati?
Kommentar till ett aktuellt kongressbeslut.
Det är kanske något förmätet att
beteckna 15-mannakommitténs omfattande
utredning, som Landsorganisationens kongress
ingående ventilerade och fattade beslut i, för en
programförklaring. Själv var ju kommittén
angelägen framhålla att den inte avsett att
skriva en programförklaring då
fackföreningsrörelsen är en aktiv rörelse vars
aktionsmetoder bestämmas av situationer, som icke
kunna på förhand fixeras. Uttalandet
träffade huvudet på spiken ty svensk
fackföreningsrörelse är minst av allt en dogmbunden kyrka.
I)et doktrinära har inte stort utrymme inom
svenskt fackligt forum därom vittnade inte
minst debatterna på senaste L. O.-kongressen.
Men även om man ger 15-mannakommittén
rätt i dess konstaterande vill man ändå ge
utredningen det betyget att den i god mening
har stor likhet med en programförklaring av
aktuellt, handlingsbetonat och realistiskt
innehåll. Den står på fast grund och förirrar sig
inte i några diffusa doktrinära
framtidsspekulationer. Den som skriver detta vågar till
och med göra det påståendet att av allt det
tryck som hittills utkommit om fackliga
problemställningar torde aldrig tidigare en så
ypperligt sammanfattande och omspännande
skrift sett dagen som föreliggande utredning.
Den rymmer mycket givande stoff för den
som intresserar sig för att diskutera fackliga
spörsmål och den ställer många frågor på sin
spets.
Det torde nog också vara så att en del av de
synpunkter som framförts i utredningen
verkat chockerande på en del läsare och särskilt
torde detta gälla dem som ansett att
centraliseringen drivits för långt inom den fackliga
rörelsen. Utvecklingslinjen inom den
reformistiska fackföreingsrörelsen i vårt land har
ju väsentligt gått ifrån en viss konstitutionell
decentralism mot en skärpt centralisering som
bl. a. inneburit befogenhet för
förhandlingsdelegationer och förbundsstyrelser att träffa
avgörande vid avtals- och lönefrågor. På sina
håll har man tolkat denna utveckling så att
fackföreningsrörelsen håller på att i realiteten
försvagas och förlora sin demokratiska karak-
tär. Särskilt har denna kritik underblåsts
av utomstående syndikalistiska element som
hävdar en mycket markerad decentralistisk
uppfattning. Även kommunisterna ha ju
stämt in i den kör som gör gällande att
centraliseringen är av ondo, trots att man inom
det lägret är anhängare av particentralisation
av mest extrema slag.
En av de anmärkningar man ofta möter
är att den skärpta centralismen kommer att
medföra att medlemsmassorna inom den
fac-liga rörelsen fjärmas från kontakten med
ledningen och att man överhuvud kommer att få
svårt att uppehålla intresset för den fackliga
rörelsen även hos dem som nu mer eller
mindre aktivt deltager i det fackliga arbetet. Man
gör kort sagt gällande att
fackföreningsrörelsen är på väg att stelna i en byråkratisk
ordning, fjärran från levande kontakt med
medlemsmassorna och arbetsplatsernas vitala
problemställningar.
Detta sätt att se på problemet är dock
åtskilligt ytligt och vittnar närmast om att
vederbörande inte riktigt uppfattat de
faktiska problemställningar den fackliga rörelsen
i dag har att syssla med. Låt oss taga en
sådan sak som formel ’ ’solidaritetsbetonad
lönepolitik". För ansvarskännande
fackföreningsmän och -kvinnor är detta uttryck ingalunda
en fras, utan har länge varit en realitet inom
den fackliga rörelsen. På samma sätt som de
enskilda förbunden i sina lönerörelser sökt
att tillämpa den för olika orter och grupper
har den kommit att gälla i vidare bemärkelse
— eller i varje fall gå strävandena ut på att
den skall göra det. Hur man än prövar detta
problem och vill åstadkomma en praktisk
lösning av detsamma kommer man till den
slutsatsen, att skall en solidaritetsbetonad
lönepolitik åstadkommas, så blir detta ett både
konstitutionellt och organisatoriskt problem
och därvidlag ligger det, nära till hands att
fastställa den uppfattningen att
Landsorganisationen enkannerligen Landssekretariatet
blir den dirigerande instansen.
Om man sålunda rest kravet att L. O.
skall ha understödsskyldighet vid konflikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
