Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4 - När 180 alnar tyg behövdes för ett par byxor, av Gunnar Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När 180 alnar tyg behövdes for ett par byxor.
Utsvävningar ifråga om . dyrbara kläder och
ständiga växlingar av moder äro inte, som man
kanske skulle vara frestad att tro, några lyten,
som endast beröra nyare
tiden. Tvärtom. Redan
under medeltiden rasade
modegalenskapen och tog då
så våldsamma former, att
fråga är, om inte senare
tiders barn skulle känna sig
tämligen enkla vid sidan om
den elegans, som 14- och
1500-tal ens modeslavar
kunde prestera. Dessa nöjde
sig inte endast med en
lux-iös och iögonfallande
klädedräkt utan för att locka
uppmärksamheten till sig,
var det inte ovanligt, att1
kläderna även behängdes
med klockor och bjällror
och att skon slutade i så
lång spets, att den måste
bäras upp med särskilda
kedjor, fästade vid bältet,
och underläggas med
träribbor som skydd.
Denna modesjuka och
prakt åstadkom stor
villervalla bland dåtida såväl
adliga som borgerliga
familjer. Kolossala summor
användes på guldkedjor,
gördlar, pärlor, mössor och
pälsverk. Modesjukan härskade
inte endast hos kvinnorna —
den mångfaldiga
omväxlingen i männens klädedräkt
tävlade med kvinnornas
fåfänga.
Doktorer och professorer buro små svärd,
sammetsskor, stora revärer etc. och sökte på alla
upptänkliga sätt kläda sig lika dyrbart som
riddarna. En ringa borgare tog sed efter
hantverkaren, denne åter sökte likna en furstlig betjänt, och
inte ens den fattigaste bonde nöjde sig vid denna
tid med hemmavävt tyg i sina kläder. Samma
vilda karnevalslust hemsökte hög och låg.
Visserligen vimlade det av förbud — de rika och
förnäma ville naturligtvis ha ensamrätt till galenska-
perna — men trots alla förbud fortsatte den vilda
häxdansen. Till slut gick det så långt, att en del
tyska furstar sågo sig föranlåtna att medelst lagar
och förordningar sätta stopp
för modesjukan och
fåfängan vad beträffar
klädedräkten. Rikspolisförordningen
av år 1577 förbjöd således
adelsmännen att bära rockar
av sammet, karmosin eller
atlas och tillät dem att på
sin höjd nyttja damast eller
liknande tyger, som de likväl
fingo kanta med sex alnar
sammet. Ordenskedjornas
värde fick ej överstiga 400
gyllen. Adelns fruar fingo
inte äga eller bära mer än
fyra paradklänningar,
nämligen en av sammet och de
övriga av damast.
I Kursachsiska
"Polis-och klädförordningen" av
år 1612 erhöllo doktorers
och professorers hustrur
tillstånd att bära guldkedjor,
dock ej mer än av 200
gyl-lens värde, armband och
ringar av guld, livgördlar
och skärp av silver eller ock
förgyllda, även knivslidor
efter råd och lägenhet,
rockar av atlas, damast och
grovtrådigt sidentyg o. s. v.
Men det1 var dem förbjudet
att bära klänningar av
enbart sammet eller av
utländska tyger. Förbudet gällde
också alltför stora bågar
och valkar under
klänningarna eller kragarna — likaså mycket blottad
hals.
1540 är ett märkesår inom benbeklädnadens
historia. Då började man med silkestrikå och
Henrik VIII —- tjock och grym i åminnelse— var
den förste som begagnade denna lyxartikel. Att
det tills vidare var en lyxartikel framgår tydligt
av ett brev från kurfurst Johan av Küstrin, vari
han glädjestrålande meddelar en av sina vänner:
"Bartholde, jag har också silkesstrumpbyxor, men
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
