Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4 - När 180 alnar tyg behövdes för ett par byxor, av Gunnar Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag bär dem endast sön- och helgdagar. "Men
detta mod efterträddes emellertid redan pà 1550-talet
av Pluderhosen, ett slags stora och synnerligen
vida byxor. Detta säregna mode härstammade
egentligen från Nederländerna, där man inte
kunnat uppfinna något mera fördelaktigt bruk för att
bereda klädesfabrikanterna stor avsättning. Detta
slags byxor räckte från midjan ned till knäna och
voro, som sagt, mycket vida. Därjämte voro de
både på längden och tvären slitsade och i dessa
inskärningar fodrade med ett tunnare tyg, vilket låg
i så mångfaldiga veck, att det till ett par dylika
byxor åtgick 130 alnar tyg. Till en början gjordes
dessa byxor av kläde, och det behövdes då omkring
20 alnar sidentyg till 5 alnar kläde för att fylla
slitsningarna. Men när modet fordrade, att
byxorna skulle göras ännu större, blevo klädesbyxorna
för tunga, varför man måste övergå till att göra
Pluderhosen av olika slags sidentyger.
De regerande furstarna sökte genom
polisförordningar sätta en gräns för detta överdrivna
slöseri, allra helst sedan det visat sig, att många
borgare blivit verkliga slavar under modet och
slösade bort sina arv på dessa byxor. Det berättas
t. o. m., att mången adelsman använde lika mycket
pengar på sina Pluderhosen, som ett helt gods gav
i avkastning. Den största motståndaren till denna
galenskap var kurfurst Joakim II av Brandenburg,
vilken gjorde många allvarliga försök att förvisa
detta slags byxor från sina stater, försök, som
gåvo anledning till många löjliga uppträden.
Så berättas det, att en adelsman en söndag kom
in i Berlins domkyrka iklädd Pluderhosen. När
kurfursten fick syn på honom, gav han omedelbart
befallning, att man skulle sprätta upp
adelsmannens gördel. Detta skedde också med önskad
verkan. Byxorna föllo ned och den stackars ädlingen
måste under åskådarnas jubel gå barbent hem. En
annan gång gingo ett par borgare omkring på
gatorna i Berlin och ståtade med sina vida byxor,
allt medan några musikanter gingo framför och
blåste i klarinetter. Till straff härför lät
kurfursten stänga in dem i en särskild gallerförsedd
inhägnad, och här fingo de sedan stå hela dagen,
medan deras musikanter stodo utanför och
svarade för underhållningen.
Trots alla förordningar gick emellertid inte
modet att utrota. Då försökte teologerna som en
sista utväg giva det dödsstöten. En diakon i
Frankfurt förmanade på ett allvarligt och faderligt sätt
sina åhörare att lägga bort de ohyggliga byxorna.
Men mångas hjärtan voro förstockade. Ett par av
de mest ivriga byxvännerna i staden togo sig t. o.
m. före att hänga upp ett par Pluderhosen på en
pelare mitt framför predikstolen. Men därmed var
måttet också rågat. Hela prästerskapet gick i
harnesk, och våldsamma straffpredikningar
ljungade från varje predikstol i landet mot byxmodet.
Som den ivrigaste straffpredikanten uppträdde
generalsuperintendenten och professorn Andreas
Musoulus i Frankfurt. Denne nöjde sig inte med
att tala utan lät år 1556 trycka sin predikan
under titeln: "Byxdjävulen." Han förkunnade i
denna predikan för alla tyskar och brandenburgarna
i synnerhet: Guds vrede och all möjlig olycka,
vari de för övrigt redan lågo begravda upp över
öronen, skulle träffa dem på det ohyggligaste. Det
vore över huvud taget inte underligt, fortfor den
andlige vältalaren i sin brinnande iver, "om för
detta gräsliga och omänskliga klädesplagg solen
inte mera lyste, jorden inte mera gav några
skördar eller om till och med Gud redan lät den
yttersta domen komma. Just i dessa dagar och år har
satan begivit sig ut ur helvetet och slagit sig ned
i de unga männens byxor". Predikanten trodde
med all säkerhet1, att denna djävul måste vara den
siste, som före den yttersta domen hade något att
beställa på jorden. "Man anvrnder", utropade han,
"till foder i dessa byxor ända till 40 alnar kortek,
ja, många gånger nyttja de till detta behov ända
upp till 130 alnar". Vidare förundrade han sig
över, "att sådana människor långt före detta inte
blivit uppslukade av jorden". Gud skulle
emellertid med all säkerhet skriva detta i sin bok och
straffa därför vid den yttersta domen.
På titelbladet till denna predikan framställes i
prydligt träsnitt — till ungdomens skräck — en
man iklädd Pluderhosen samt tvenne gräsligt
grinande onda andar, som martera honom
jämmer-ligen.
Den lilla boken köptes och lästes med stor
begärlighet, men blev dåligt åtlydd.
Den sedlige hertig Kristoffer av Wurtemberg,
som var en stor hatare av prakt och isynnerhet av
utländska moder, begagnade sig av ett verksamt
medel för att ur sitt land förvisa detta slags byxor,
när de började bli moderna bland hans hovfolk.
Han gav genast befallning, att skarprättaren
skulle bära Pluderhosen. Detta skedde, och följden
blev, att hovfolket skyndade sig att hoppa ur sina
byxor och återgå till de gamla.
Först vid tiden för trettioåriga krigets utbrott
synes människorna ha fått annat att tänka på än
att pynta ut sig och lägga ned stora summor på
sina kläder. Därmed var det också slut med
Pluderhosen, även om modet höll sig kvar i det
längsta.
Gunnar Johansson.
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
