TfA:s nya följetong:

”TIDMASKINEN”

En vetenskaplig fantasi av H. G. WELLS

</img>

Sammandrag av det föregående:

En engelsk vetenskapsman, för korthetens
skull kallad Tidfararen, har lyckats
konstruera en egendomlig maskin, med vilken han
efter behag kan förflytta sig framåt eller
tillbaka i tiden. Han demonstrerar en modell av
maskinen för några av sina vänner, som dock
alla ställa sig mycket tvivlande beträffande
”tidmaskinens” möjligheter. Han beslutar sig
emellertid för att bevisa riktigheten av sina
teorier och startar en ”tidresa”. Han har just
uttröttad återkommit från en färd in i
framtiden och uppfordras av sina vänner, som
inbjudits till middag i hans hem, att berätta
om sina märkvärdiga upplevelser.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

— Jag betalar en shilling per rad
för en muntlig redogörelse, sade
redaktören.

Tidfararen sköt sitt glas mot den
tyste och knackade lätt på det med
fingret. Den tyste, som suttit och
stirrat på honom, fick brått att fylla i
glaset.

Resten av middagen var inte vidare
uppsluppen. För min egen del hade jag
velat fråga om en massa saker, och jag
gissar, att förhållandet var detsamma
med de övriga. Journalisterna
försökte höja stämningen genom att berätta
anekdoter. Tidfararen ägnade hela sin
uppmärksamhet åt middagen, och han
hade en aptit som en landsstrykare.
Doktorn bjöd på cigarretter och betraktade
Tidfararen med halvslutna ögonlock.
Den tyste tycktes tafattare än vanligt
och drack ideligen och målmedvetet av
ren nervositet. Äntligen sköt
Tidfararen tallriken ifrån sig och såg upp.

— Jag måste be om ursäkt, sade han,
men jag var alldeles utsvulten. Jag har
varit med om besynnerliga saker. Han
tog sig en cigarr och snoppade den.

— Låt oss gå in i rökrummet. Den
här historien blir för lång att sitta här
och berätta. Han ringde och gick före
oss in i det angränsande rummet.

— Har du berättat för Blank, Dash
och Chose om maskinen? sade han till
mig i det han lutade sig tillbaka i
länstolen och nämnde de tre nya
gästernas namn.

— Men saken är ju paradoxal, sade
redaktörn.

— Jag orkar inte disputera i kväll.
Jag skall gärna berätta historien, men
jag orkar inte disputera. Jag längtar
efter att få berätta om mina äventyr,
men ni mäste lova att inte avbryta mig.
Det mesta kommer att låta som en lögn,
det kan inte hjälpas, men vartenda ord
är sant.

— Jag var inne i laboratoriet klockan
fyra, och vad jag sedan dess upplevat
har ingen levande varit med om. Jag
är nästan slut av trötthet, men jag
skulle inte kunna sova, om jag inte först
hade berättat allt för er. Sedan skall
jag gå och lägga mig. Men inga
avbrott! Är det överenskommet!

— Överenskommet, sade redaktören
och vi andra instämde. Och sedan
började Tidfararen sin berättelse såsom
jag här återger den. Till att börja med
satt han tillbakalutad i stolen och talade
som en trött man gör, men så
småningom kom det mera liv i honom. När
jag nu skriver ned det, känner jag allt
för väl hur föga penna och bläck och
framför allt min egen förmåga räcka
till för att göra hans berättelse full
rättvisa. Läsaren kommer kanske att
följa den uppmärksamt nog, men kan i
alla fall inte se talarens bleka,
allvarliga ansikte, belyst av ljuset från den
lilla lampan, lika litet som höra
tonfallet i hans röst. Ni kan inte heller
märka, hur hans röst växlade tonfall
eller hans utseende skiftade under
berättelsens olika faser. De flesta av oss
sutto i skuggan, ty ljusen i rökrummet
voro ej tända och det var endast
journalistens ansikte och den tystes ben, som
voro belysta. I början tittade vi
förstulet på varandra, men så småningom
upphörde vi därmed för att ägna
Tidfararen all vår uppmärksamhet.

KAPITEL IV.
En resa i tiden.

I torsdags talade jag om för några
av er tidmaskinens principer och visade
er även den halvfärdiga maskinen i
laboratoriet. Där står den också, fastän
den blivit litet illa medfaren av resan
och en av elfenbensstängerna blivit
spräckt samt ett mässingsräcke blivit
böjt. För övrigt är den i tämligen
god kondition. Jag hade tänkt göra den
färdig på fredag, men när jag nästan
hade fått den färdig, märkte jag, att
en av nickelstängerna var precis en
centimeter för kort, och därför måste
göras om. Därför fick jag den inte
färdig förrän i morse.

Klockan tio i morse började den
första av alla tidmaskiner sin karriär. Jag
gav den en sista inspektion, drog åt
alla skruvar, oljade ånyo kvartsstången
och satte mig i sadeln.

Jag förmodar, att en självmördare,
som håller en revolver mot sin tinning,
har samma känsla och undrar vad som
skall hända nästa ögonblick. Jag
fattade startstången med ena handen och
stoppstången med den andra,
pressade sen ner den förstnämnda och
omedelbart därefter den andre. Jag kände
marken gunga under mig och liksom i
en nattmara tyckte jag att jag föll och
föll.

När jag tittade mig omkring, såg
jag laboratoriet liksom förut. Hade
någonting hänt? Ett ögonblick
misstänkte jag att mina sinnen spelat mig ett
spratt, men så fick jag syn på klockan.
Strax förut tyckte jag att den var