Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Tidmaskinen”. En vetenskaplig fantasi, av H. G. Wells - IV. En resa i tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
några minuter över tio, men nu var den
nära halv fyra!
Jag drog ett djupt andetag, bet ihop
tänderna, fattade startstången med
båda händerna och for iväg med ett ryck.
Laboratoriet syntes försvinna i dimma
och sedan blev det mörkt. Mrs Watchett
kom in i laboratoriet och gick till
trädgårdsdörren, tydligen utan att se mig.
Det tog henne väl en minut eller så
att gå över golvet, men för mig såg det
ut som om hon farit genom rummet
som en raket.
Jag tryckte ned hävstången så långt
det gick. Natten föll på lika fort som
när man släcker en lampa och i nästa
ögonblick var det morgon igen.
Laboratoriet blev svagt och dimmigt för att
sedan alldeles försvinna. Natt och dag
kommo i allt snabbare växling. Jag
hörde ett susande ljud i mina öron och en
förvirrande domning bemäktigade sig
mina sinnen.
Jag fruktar, att jag inte kan med ord
beskriva de egendomliga sensationer,
som en resa genom tiden medför. De
äro i högsta grad obehagliga. Man har
samma känsla som när man åker utför
en rutschbana och inte kan hejda den
svindlande farten. Jag hade också en
gräslig förkänsla av en annalkande
krasch.
När jag nu ökade farten, följde dag
på natt lika snabbt som vingslagen hos
en svart fågel. Laboratoriets dimmiga
konturer syntes försvinna, och jag såg
solen fara över himlen på en minut,
varje minut markerande en dag. Jag
antog att laboratoriet förstörts och att
jag hade kommit ut i det fria. Jag hade
en dimmig föreställning om någon slags
byggnadsställning, men jag rörde mig
redan så fort, att jag inte hade en aning
om några rörliga föremål. Den
långsammaste snigel på jorden rusade
förbi mig med för stor hastighet för att
kunna uppfattas av mig.
Den blixtsnabba växlingen åv ljus och
mörker var ytterst plågsam för ögonen.
Under de mörka intervallerna såg jag
månen hastigt ila genom sina faser och
hade en svag glimt av stjärnornas
kretsgång. När jag nu fortsatte med
alltjämt ökad hastighet, övergick växlingen
mellan natt och dag till en kontinuerlig
halvdager. Himlen antog en underbar
djupblå färg, liksom strax före
soluppgången. Solen blev som en eldstrimma,
en lysande båge i skyn och månen ett
band av svagare och starkare ljus. Av
stjärnorna såg jag blott en ljuscirkel
då och då som skymtade i det blå.
Landskapet var töcknigt och utan bestämda
konturer. Jag befann mig fortfarande
på den backsluttning, där det här huset
står, och krönet reste sig över mig grått
och dimmigt. Jag såg träd växa upp
och ändra färg från brunt till grönt
liksom ångmoln. De växte upp, bredde ut
sina grenar, vissnade och försvunno. Jag
såg stora vackra byggnader resa sig
för att försvinna som drömmar. Hela
jorden syntes förändrad — den liksom
smalt ihop och flöt förbi inför mina
ögon. De små visarna på
hastighetsmätaren snurrade runt tavlan allt
snabbare. Om en stund märkte jag, att
solranden svängde upp och ned från
solstånd till solstånd på mindre än en
minut och att min hastighet följaktligen
måste vara över ett år i minuten. Och
för varje minut svepte den vita snön
över jorden, försvann och efterföljdes
av kortvarig vårgrönska.
Den obehagliga känsla jag hade vid
starten, gjorde sig mindre kännbar nu.
Den övergick till sist i en nästan
hysterisk upphetsning. Jag märkte
visserligen, att maskinen ibland vinglade till,
men jag förstod inte orsaken. Jag var
emellertid alltför förvirrad för att
kunna göra något däråt; utan besinning
kastade jag mig in i framtiden.
Till att börja med hade jag knappt en
tanke på att stanna eller överhuvud
taget på något annat än stundens intryck.
Men så småningom växte upp inom mig
en hel rad nya sensationer — en viss
nyfikenhet blandad med fruktan — som
till sist helt lade beslag på mig.
Vilken underlig människoras och
vilken underbar utveckling av vår
primitiva civilisation skulle jag kanske få
se, när jag närmare kunde ta denna
suddiga, gäckande värld i betraktande,
som ilade förbi mina blickar? Jag såg
stora vackra byggnader resa sig runt
omkring mig, massivare byggda än
några i vår tid, och likväl tycktes de gjorda
av glitter och töcken. Jag såg
bergsluttningen betäckas av en friskare
grönska, som höll sig grön utan att vissna
vid vinterns inbrott. Till och med i
mitt förvirrade tillstånd tyckte jag, att
jorden var mycket vacker.
Och så kom jag att tänka på hur jag
skulle kunna stanna maskinen! Nu
gällde frågan, om jag kunde finna
någon fast märk i den rymd där jag
färdades med min maskin. Så länge jag höll
på med samma höga fart genom tiden,
betydde detta föga, ty min kropp var
liksom utsträckt och gled liksom en
dimslöja mellan mötande fasta föremål! Men
om jag stannade, riskerade jag att med
sådan kraft törna ihop med något
föremål, som låg i vägen, att våra atomer
skulle komma i en så intim kontakt, att
en väldig kemisk reaktion skulle äga
rum, varigenom både jag och min
maskin skulle sprängas i tusen bitar och
kastas ut i det stora okända.
Denna möjlighet hade jag tänkt på
redan när jag arbetade på maskinen,
men tog det som en av de risker, en
forskare måste underkasta sig. Men
nu när risken syntes överhängande, tog
jag inte saken lika lugnt. Allt det
fullkomligt främmande runt omkring mig
jämte maskinens svängande men
framför allt känslan, att jag oavbrutet höll
på att falla, hade fullständigt skakat
sönder mina nerver. Jag trodde aldrig,
att jag skulle kunna stanna farten, men
på rent trots beslöt jag i alla fall att
göra det. Likt en dåre slog jag om
bromsstången med den påföljd, att
maskinen tumlade över och jag själv
kastades huvudstupa ut i luften. Jag
hörde liksom en åskskräll i öronen, och
för en stund var jag alldeles borta.
När jag vaknade till sans igen, fann
jag mig sittande på en tuva framför
den kullstjälpta maskinen, medan en
rasande hagelstorm piskade runt omkring
mig. Allting ikring mig syntes grått,
men snart märkte jag, att bruset i mina
öron hade slutat.
När jag såg mig om, fann jag mig
sittande på en liten gräsplan i en
trädgård, som var omgiven av
rododendronbuskar. De rödvioletta blommorna
föllo likt ett regn till marken i det
piskande haglet, som studsande drev som
rök längs marken. Det dröjde inte
länge förrän jag var våt inpå bara
kroppen.
Det var just ett fint mottagande jag
får, sade jag för mig själv, efter att
ha rest igenom sådana oändliga tider
för att komma hit.
Men så kom jag att tänka på, att det
var dumt att sitta där och bli våt,
varför jag steg upp och såg mig om.
Genom regndiset skymtade jag otydligt en
kolossal staty, som enligt vad jag kunde
förstå var huggen i något slags vit
sten. Men för övrigt syntes ingenting.
Jag kan omöjligen beskriva mina
känslor. Allteftersom hagelstormen
bedarrade, kunde jag bättre se, hur statyn
såg ut. Den var så hög, att en stor
silverbjörk, som växte bredvid den, knappt
räckte den till axlarna. Den var av vit
marmor och liknade en bevingad sfinx
med utbredda vingar i stället för som
man är van att se, med vingarna utmed
Ta’ chansen
att förtjäna
pengar!
Bliv ombud för
Teknik för Alla,
veckotidningen
för praktiskt folk.
Till Teknik för Alla.
Box 3023, Stockholm 3.
Undertecknad önskar få sig
tillsänt ombudsvillkor och material:
Namn: .....
Bostad: .....
Adress: .....
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>