några minuter över tio, men nu var den nära halv fyra! Jag drog ett djupt andetag, bet ihop tänderna, fattade startstången med båda händerna och for iväg med ett ryck. Laboratoriet syntes försvinna i dimma och sedan blev det mörkt. Mrs Watchett kom in i laboratoriet och gick till trädgårdsdörren, tydligen utan att se mig. Det tog henne väl en minut eller så att gå över golvet, men för mig såg det ut som om hon farit genom rummet som en raket. Jag tryckte ned hävstången så långt det gick. Natten föll på lika fort som när man släcker en lampa och i nästa ögonblick var det morgon igen. Laboratoriet blev svagt och dimmigt för att sedan alldeles försvinna. Natt och dag kommo i allt snabbare växling. Jag hörde ett susande ljud i mina öron och en förvirrande domning bemäktigade sig mina sinnen. Jag fruktar, att jag inte kan med ord beskriva de egendomliga sensationer, som en resa genom tiden medför. De äro i högsta grad obehagliga. Man har samma känsla som när man åker utför en rutschbana och inte kan hejda den svindlande farten. Jag hade också en gräslig förkänsla av en annalkande krasch. När jag nu ökade farten, följde dag på natt lika snabbt som vingslagen hos en svart fågel. Laboratoriets dimmiga konturer syntes försvinna, och jag såg solen fara över himlen på en minut, varje minut markerande en dag. Jag antog att laboratoriet förstörts och att jag hade kommit ut i det fria. Jag hade en dimmig föreställning om någon slags byggnadsställning, men jag rörde mig redan så fort, att jag inte hade en aning om några rörliga föremål. Den långsammaste snigel på jorden rusade förbi mig med för stor hastighet för att kunna uppfattas av mig. Den blixtsnabba växlingen åv ljus och mörker var ytterst plågsam för ögonen. Under de mörka intervallerna såg jag månen hastigt ila genom sina faser och hade en svag glimt av stjärnornas kretsgång. När jag nu fortsatte med alltjämt ökad hastighet, övergick växlingen mellan natt och dag till en kontinuerlig halvdager. Himlen antog en underbar djupblå färg, liksom strax före soluppgången. Solen blev som en eldstrimma, en lysande båge i skyn och månen ett band av svagare och starkare ljus. Av stjärnorna såg jag blott en ljuscirkel då och då som skymtade i det blå. Landskapet var töcknigt och utan bestämda konturer. Jag befann mig fortfarande på den backsluttning, där det här huset står, och krönet reste sig över mig grått och dimmigt. Jag såg träd växa upp och ändra färg från brunt till grönt liksom ångmoln. De växte upp, bredde ut sina grenar, vissnade och försvunno. Jag såg stora vackra byggnader resa sig för att försvinna som drömmar. Hela jorden syntes förändrad — den liksom smalt ihop och flöt förbi inför mina ögon. De små visarna på hastighetsmätaren snurrade runt tavlan allt snabbare. Om en stund märkte jag, att solranden svängde upp och ned från solstånd till solstånd på mindre än en minut och att min hastighet följaktligen måste vara över ett år i minuten. Och för varje minut svepte den vita snön över jorden, försvann och efterföljdes av kortvarig vårgrönska. Den obehagliga känsla jag hade vid starten, gjorde sig mindre kännbar nu. Den övergick till sist i en nästan hysterisk upphetsning. Jag märkte visserligen, att maskinen ibland vinglade till, men jag förstod inte orsaken. Jag var emellertid alltför förvirrad för att kunna göra något däråt; utan besinning kastade jag mig in i framtiden. Till att börja med hade jag knappt en tanke på att stanna eller överhuvud taget på något annat än stundens intryck. Men så småningom växte upp inom mig en hel rad nya sensationer — en viss nyfikenhet blandad med fruktan — som till sist helt lade beslag på mig. Vilken underlig människoras och vilken underbar utveckling av vår primitiva civilisation skulle jag kanske få se, när jag närmare kunde ta denna suddiga, gäckande värld i betraktande, som ilade förbi mina blickar? Jag såg stora vackra byggnader resa sig runt omkring mig, massivare byggda än några i vår tid, och likväl tycktes de gjorda av glitter och töcken. Jag såg bergsluttningen betäckas av en friskare grönska, som höll sig grön utan att vissna vid vinterns inbrott. Till och med i mitt förvirrade tillstånd tyckte jag, att jorden var mycket vacker. Och så kom jag att tänka på hur jag skulle kunna stanna maskinen! Nu gällde frågan, om jag kunde finna någon fast märk i den rymd där jag färdades med min maskin. Så länge jag höll på med samma höga fart genom tiden, betydde detta föga, ty min kropp var liksom utsträckt och gled liksom en dimslöja mellan mötande fasta föremål! Men om jag stannade, riskerade jag att med sådan kraft törna ihop med något föremål, som låg i vägen, att våra atomer skulle komma i en så intim kontakt, att en väldig kemisk reaktion skulle äga rum, varigenom både jag och min maskin skulle sprängas i tusen bitar och kastas ut i det stora okända. Denna möjlighet hade jag tänkt på redan när jag arbetade på maskinen, men tog det som en av de risker, en forskare måste underkasta sig. Men nu när risken syntes överhängande, tog jag inte saken lika lugnt. Allt det fullkomligt främmande runt omkring mig jämte maskinens svängande men framför allt känslan, att jag oavbrutet höll på att falla, hade fullständigt skakat sönder mina nerver. Jag trodde aldrig, att jag skulle kunna stanna farten, men på rent trots beslöt jag i alla fall att göra det. Likt en dåre slog jag om bromsstången med den påföljd, att maskinen tumlade över och jag själv kastades huvudstupa ut i luften. Jag hörde liksom en åskskräll i öronen, och för en stund var jag alldeles borta. När jag vaknade till sans igen, fann jag mig sittande på en tuva framför den kullstjälpta maskinen, medan en rasande hagelstorm piskade runt omkring mig. Allting ikring mig syntes grått, men snart märkte jag, att bruset i mina öron hade slutat. När jag såg mig om, fann jag mig sittande på en liten gräsplan i en trädgård, som var omgiven av rododendronbuskar. De rödvioletta blommorna föllo likt ett regn till marken i det piskande haglet, som studsande drev som rök längs marken. Det dröjde inte länge förrän jag var våt inpå bara kroppen. Det var just ett fint mottagande jag får, sade jag för mig själv, efter att ha rest igenom sådana oändliga tider för att komma hit. Men så kom jag att tänka på, att det var dumt att sitta där och bli våt, varför jag steg upp och såg mig om. Genom regndiset skymtade jag otydligt en kolossal staty, som enligt vad jag kunde förstå var huggen i något slags vit sten. Men för övrigt syntes ingenting. Jag kan omöjligen beskriva mina känslor. Allteftersom hagelstormen bedarrade, kunde jag bättre se, hur statyn såg ut. Den var så hög, att en stor silverbjörk, som växte bredvid den, knappt räckte den till axlarna. Den var av vit marmor och liknade en bevingad sfinx med utbredda vingar i stället för som man är van att se, med vingarna utmed Ta’ chansen att förtjäna pengar! Bliv ombud för Teknik för Alla, veckotidningen för praktiskt folk. Till Teknik för Alla. Box 3023, Stockholm 3. Undertecknad önskar få sig tillsänt ombudsvillkor och material: Namn: ..... Bostad: ..... Adress: .....