för att göra detta konststycke, så skulle Jag krossa huvudet mot taket, inte sant? — Troligen. Åtminstone just nu. Men har ni en gång uppnått ert halva gram är det inte längre så farligt. Luftmotståndet är den starkaste bromsen på hastigheten. Som ni vet kan man inte slunga en fjäder särskilt långt bort, hur kraftig stöten än är. Under nuvarande omständigheter besitter vi emellertid en oerhörd styrka, som vi endast med svårighet kan behärska, och jag vill därför råda er att vara försiktiga. Medan han talade hade han tagit fram två par skor ur en låda i bordet. — Här är någonting, som kan vara er till en viss hjälp, när ni använder era fötter, sade han. Dessa skor har sulor av stål. — Men naturligtvis väger inte heller stål mycket här, invände Wayne. — Nej, alldeles riktigt, skornas tyngd är lika med noll och för övrigt utan betydelse. Jag har emellertid till en viss grad övervunnit de svårigheter, som uppstå på grund av ”Tagans” ringa attraktionskraft, genom att jag låtit göra golvet i tornet och i alla hytterna däri av mjukt järn. Då det finns elektricitet nog i världsrymden, lika väl som i luften, förfogar jag rikligt över detta slags energi. En del därav använder jag för att framkalla ett starkt magnetiskt fält. Han slöt en kontakt. — På grund av denna magnetism och de blanka stålsulorna på era skor kommer ni att tvingas att göra ungefär samma ansträngning som vanligt för att röra på era fötter. I er hytt, som Faversham nu kommer att visa er, ligger ett par stålmanschetter, som tjänar till att något dämpa eventuella alltför obehärskade armrörelser. Men de kan naturligtvis inte på långa vägar vara så effektiva som skorna. Faversham, som väl redan förut hört dessa saker av Nivo, tänkte tydligen på annat. — Titta, där är månen, sade han. Wayne vände sig och såg att jorden hade blivit mycket mindre och att den till större delen låg i skugga. Den var till hälften synlig, lyste med ett bländande vitt ljus och närmade sig deras kurs. — Kommer vi att stöta samman med den? frågade Faversham. Eller hinner den passera? Nivo smålog föraktligt. — Den gör ju bara en kilometer i sekunden och vi gör redan fem. Dessutom måste månen ännu tillryggalägga fjärdedelen av sin bana och dessutom följa med jorden, som med tjugo kilometer i sekunden rusar åt motsatt håll. Nej, månen hinner aldrig ifatt oss. Inte på långa vägar. Vi kommer knappt att se den närmare oss än nu. Femton timmar senare väcktes Wayne av sin vän. — Nå, har du nu äntligen sovit ut? frågade Faversham. Ut med dig. Det är snart din vakt. Wayne stirrade på honom och rummet där han låg, försökte samla sina förvirrade tankar och skilja dröm och verklighet från varandra — men fann detta fortfarande mycket svårt. Allt som hade hänt på de senaste tjugofyra timmarna tycktes honom så gränslöst fantastiskt, att hans sunda förnuft på nytt vägrade i vändningen. — Säg mig, Rex, började han, är det verkligen sant? Är vi inte längre på jorden? — Nej, svarade vännen och log över- seende. Vi är förbaskat långt ute i världsrymden, så långt att vi inte ens längre kan se den obetydliga lilla planet, som vi hittills bebott. Det var rentav lustigt, men jag var själv ögonvittne till detta försvinnande. Den slocknade som en punkt där ute i natten. Sedan följde Jupiter och nu är det solens tur. Vi har nämligen en oerhörd hastighet, som fortfarande ökas med varje sekund. Nivo säger att vi om några dagar kommer att ha överskridit ljusets hastighet. — Men skynda dig nu. Klockan är 1/2 6 och jag är strax klar med frukosten. — Middagen menar du väl? Du vill väl ändå inte påstå att det nu är tidigt på morgonen? — Just det. Du har sovit gott och väl fjorton timmar. För resten måste vi nog korrigera våra tidbeteckningar. Solen går inte längre upp och ner, den drar sig bara tillbaka — och det tänker också jag göra, om du lovar mig att vara färdig om tjugo minuter. — Det lovar jag. — Fint. Men var försiktig. Glöm inte, att du nu bara väger ungefär ett halvt gram. Inga överdrivna kraftyttringar alltså! Tag genast på dig skorna. Därmed gick Faversham. Utan vännens varningar skulle Wayne troligen ha stigit upp med den kraftansträngning, som är vanlig och nödvändig på jorden, men som här skulle vara livsfarlig. Nu beräknade han emellertid varje rörelse, som han gjorde och kunde röra sig relativt obehindrat sedan han tagit på sig stålskorna. Sedan roade han sig i denna tidiga, sällsamma morgonstund alldeles som om han varit ett barn. Han övade sig i konststycken, som ingen på jorden hade kunnat göra efter. När Faversham till slut kom in för att söka honom till frukosten gick han genom rummet på vänstra handens pek- och ringfinger med benen i luften och en av de stora läderfåtöljerna från rökrummet balanserande på den utsträckta högra handen. — Det skulle inte ta sig illa ut i en cirkus, sade Faversham, och alla tidningar skulle syssla med det. Jag menar — på jorden. Wayne svängde runt stolen och sig själv, kom på fötter samt tog på sig stålmanschetterna och kavajen. Han skämdes en smula över att vännen överraskat honom i denna ställning, därför skyndade han sig att byta samtalsämne. — De här manschetterna är ju riktigt bra, sade han, men vill man raka sig så äro de riskabla. Därför har jag i dag faktiskt inte vågat skrapa mig ren med kniven. Jag var rädd att halva kinden skulle försvinna med skäggstubben. Du har väl en rakhyvel, inte sant? — Ja, du kan få låna den sedan, men nu står frukosten på bordet. För resten kan jag berätta att också jag för en stund sedan roade mig med övermodiga kraftprov. De gingo tillsammans in i matsalen, MODELLBYGGARE! RITNING I NATURLIG STORLEK och fullständig ARBETSBESKRIVNING till MODELLPLANET CURTISS XP-40 erhålles mot insändande av 75 öre i frimärken till TEKNIK för ALLA Box 30 23 Stockholm 3