Fig. 3. Karl XIII:s storamiralssvärd, som skänktes år 1750 till den då tvåårige prinsen, vid det tillfälle denne tilldelades amiralsvärdigheten. Orneringen här n ed- etsad (raderad) och brännförgylld samt signerad av ”klingritaren” Johan Wilhelm Kindt vid Vira Bruk. — Livrustkammaren. tassen varvid en slät yta ernås. Ön- skar man få förgyllningen blank, po- leras den efter med en blodsten e. d. BLÅNING OCH ANNAN FÄRG- ANLOPNING AV GODSETS YTA. Värmes föremålet över eld, bäst är en spritlampa, blir det på ytan först qult, sedan alltmer rött och sist blått. Särskilt rödanlöpningen tarvar ytterst noggrann passning, då det röda gär- na slår över i gredelint och blått. Önskar man blå och röd dekor på samma föremål, värmes först hela föremålet (hela ytan) tills det blir rött. Det mönster, som skall bli blått, täckes med asfaltlack, blandat med lampsot (den av blålera + linolja be- stående etsningsgrunden kan även an- vändas, ehuru den är mera svårar- betad). Den överflödiga rödanlöp- ningen borttvättas härefter med ut- spädd saltsyra, så att ytan blir blank. Föremålet värmes ånyo tills den blan- ka ytan blir röd; det som var rött för- ut, d. v. s. den del av mönstret, som täckts, har nu blivit blått; det man önskar skall förbli rött täckes nu — täckningen över det blå skall alltjämt vara kvar — och den överflödiga röd- anlöpningen avtvättas åter med ut- 6 TEKNIK för ALLA spädd saltsyra tills ytan (d. v. s. den botten, varemot den röda och blå de- koren skall stå) blir blank. Förfa- ringssättet är svårt och tarvar stor vana och skicklighet för att ornerin- gen skall bli jämn och färgnyanserna bibehållas. Svartanlöpning ernås genom att den önskade orneringen förkoppras (övrig yta täcks med asfaltlack eller den förut nämnda etsningsgrunden) genom påstrykning av kopparvatten; därefter påhälles svavelantimon, var- vid de förkopprade ställena omedel- bart bli svarta, nästan blåskimrande. Brungöring skiljer sig från nämnda färganlöpningar. Ytan bringas i rost- ning, kratsas med stålkrats, kokas i ånga m. m. Mindre vanlig, kompli- cerad procedur. Blåning och övrig färganlöpning ut- föres alltid sist av här nämnda deko- rationstekniker, även efter förgyll- ningen. Överflödig blåning borttages lätt med utspädd saltsyra. Vi ha i Sverige kvar ett rikt be- stånd av etsade föremål från äldre tider, de flesta torde förvaras i Liv- rustkammaren. Ett mycket intressant exempel, efter nutida förhållanden något komplicerat och mindre vanligt, är den å fig. 1 avbildade skyddsplåten till en av Gustav Vasas sadlar. Or-> neringen är här en typisk radering, men mönstret. är ytterst svagt ned- etsat och därefter brännförgyllt samt står mot en botten, som är mörkt blå- anlöpt. En typisk högetsning åter- finnes på Gustav II Adolfs harnesk. Den «karakteristiska senrenässans- mönstret framstår här skarpt i god- sets ursprungliga yta mot den med ti- den mörknade, nedetsade bottnen, fig. 2. På klingor o. d. förekom vanligen raderingstekniken. Vi se sålunda här ett berömt svenskt arbete från 1750, utfört av den vid Vira bruk verksam-- me Johan Wilhelm Kindt, f£. ö. ur- sprungligen härstammande från So- lingen. Det är parerstången och klin- gan till det storamiralssvärd som överlämnades till den lille prins Karl (sedermera Karl XIII), då han som tvååring tilldelades amiralsvärdighe- ten. 1800-talet betydde ett stort upp- sving för etsningen i Sverige och det- ta främst beroende på det utomordent- liga framåtskridande Eskilstunasmi- det nådde under denna period — det vi i dag se av den gamla förnäma etsningstekniken är egentligen endast en ringa kvarleva från denna stor- hetstid. Kaske kommer snart nya me- toder och modernare smak att helt ut- plåna användandet av den etsade or- neringen, åtminstone i den form vi hittills. sett den. Heribert Seitz. Vaärens schlager! Kelle Key, som i nr 10-av TÅ presen- terade Modelljärnvägen, inleder i näs- ta nr av tidningen en serie artiklar i ämnet HUR MAN BYGGER EN MODELLJÄRNVÄG Inledningsvis utreder förf. 'skillnaden mellan leksaker och modeller och den mycket viktiga frågan HUR SKALL JAG BÖRJA?