r- de an el f- n, S- |s- målet över eld tills det blir gulanlöpt; etsningsgrunden, som bestod av blå- lera, har genom den skedda upp- värmningen bakats lagom samman — den har ju strängt taget blivit ett ke- ramiskt gods — och kan på så sätt bättre motstå en intensivare syrabe- handling. Emellertid skulle själva gulanlöpningen förhindrat syran att bita, varför föremålet avtvättas med utspädd saltsyra tills anlöpningen för- svunnit. Etsningen försiggår sedan genom syrans påstrykande liksom vid slätetsningen ; behandlingen fortgår dock i ungefär en halvtimme. För att få den etsade ytan ljus och vacker kan man lösa kvicksilver i den ut- spädda salpetersyran. Vill man ha nedetsningen mycket djup och mär- ker, att etsningsgrunden ej står emot syrabehandlingen längre, måste man, om denna skall fortsätta, pålägga ny etsningsgrund, ”måla på nytt”, och förfara därmed (värma) liksom för- sta gången. Emellertid sitter grun- den genom värmebehandlingen myc- ket hårt fast; när etsningen är fär- dig, kokas därför föremålet i lut av björkaska (pottaska), ett förfarande, som 1 regel tarvar en timma. När etsningsgrunden på detta sätt bortko- kats (avlutats), sköljes föremålet i vatten. Där grunden suttit, d. v. s. på själva mönstret, kvarsitter gulan- löpningen från uppvärmningen vid behandlingens början, denna avtvät- tas nu med utspädd saltsyra. Före- målet avsköljes med vatten och av- putsas som vid slätetsning. Avser man att återge ett mönster exakt, rödkritar man mönsterpappe- rets baksida. Genom att rita i mönst- ret på nytt kalkeras detta på stålytan på grund av rödkritans tryck. Mönst- ret utritas därefter med etsningsgrund på vanligt sätt. RADERING (det ornamentala mönstret ned- etsat, den ursprungliga ytan bildar botten häremot). Hela ytan täckes med etsnings- grund (blålera + linolja), som tor- kats och värmts som vid högetsning. I denna grund raderas det önskade mönstret med en stickel så att stålet blottas, härefter sker etsningen på vanligt sätt medelst påstrykning av utspädd salpetersyra. Etsningsgrun- den kokas bort i pottaskelut och av- putsning sker på vanligt sätt. Etsad dekor av detta slag förhöjes ofta med förgyllning. F N Konsten att etsa är gammal i vårt land. Den infördes under Gustav IIAdolfs lid av Caspar Kohl, som in- flyttade år 1623 & SJ BRÄNNFOÖRGYLLNING. Den yta, som skall förgyllas, ren- göres med utspädd saltsyra samt för- koppras genom påstrykning av s. k. kopparvatten (kopparvitriol + vatten + något saltsyra). Kopparbelägg- ningen överdrages med kvicksilver för att guldamalgamet, som nu kommer att påläggas, skall kunna fästa. Detta guldamalgam är mycket tjockflytande och har åstadkommits genom att tunt utvalsade 23-karatiga guldbleck sön- derklippts och lösts i kvicksilver ; det pålägges (utbredes) med en liten sil- ver- eller nysilverspade, vilken för att amalgamet skall ”följa med” emeller- tid först måste bemängas med kvick- silver. Sedan guldamalgamet pålagts, värmes' föremålet, varvid kvicksilv- ret avgår; just när kvicksilvret bör- jar ryka, ”packas” amalgamet med en hartass ; även senare under denna pro-, cedur strykes förgyllningen med har- Pig. 2. Ryggstycket till Gustav II Adolfs harnesk, sannolikt nederländsk tillverk- ning. Orneringen utgöres av typisk högetsnin 9, som framhäves av den kraf- tigt nedetsade bottnen. I mitten svenska riksvapnet. — Livrustkammaren. TEKNIK för ALLA 5