Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Resan till KEN, av Christian Haugen - XII - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klor och tänder som en tyrannosaurus
och en ringformig halskrage ur vilken
fångstarmarna på en jättebläckfisk
sticka fram, och ni har en bild av
vampyrödlorna. Fotografiet, som
Faversham visade er, ger blott en ofullkomlig
bild av djurens storlek, ty det finns
intet hus, inga människor, intet djur,
som därvidlag kan jämföras med dem;
för resten kan inget fotografi ens
närmelsevis visa hur farliga, starka och
listiga dessa förfärande och avskyvärda
vidunder äro. Om ni vill skall jag
berätta er om den.
— Ja, jag ber er, svarade Wayne. Ju
mera man vet om fienden som man skall
bekämpa, desto bättre.
Nivo fyllde på glasen.
— Det är en lång historia, sade han,
och jag är rädd att den kommer att
verka ännu mera långtråkig på grund
av min bristande kännedom om ert
språk. Men ni hjälper mig väl med de
svåraste orden och förklaringarna, inte
sant, Faversham?
Denne nickade utan att vända på
huvudet. Han satt med en hand på ratten
och hela sin uppmärksamhet riktad på
den darrande nålen, som hängde under
glaskupan, och på den klaraste stjärnan
i Centaurens konstellation.
Nivo läppjade på sitt glas.
— Orsaken till vampyrödlornas
återuppståndelse var som ni vet en
sammanstötning mellan en utdöd himlakropp
och de båda största planeterna i vårt
solsystem. Därigenom uppstodo de
nödvändiga betingelserna.
— Förlåt mig, avbröt honom Wayne,
men om ni inte har någonting mot det
skulle jag gärna vilja höra någonting
närmare om denna sammanstötning. Det
måste ju ha varit en oerhörd katastrof.
— Ja, det var det, och det kom
fullständigt överraskande för oss. På
några av våra stora observatorier hade man
visserligen uppmärksammat en stjärna,
som rörde sig med oerhörd snabbhet
genom vårt solsystem. Man betraktade
den dock som en komet och före
sammanstötningen hade man inte tid att
beräkna dess bana. Aldrig kommer jag att
glömma den natten.
Plötsligt, utan föregående varning,
flammade hela himlavalvet upp och
natten förvandlades till dag. En ny,
egendomlig sol stod på himmeln i norr.
Det var den irrande, slocknade stjärnan,
som ur världsrymdens okända djup hade
störtat in i vårt solsystem och stött
samman med den största av våra
planeter, jätteplaneten Vendur. Denna var
mer än tusen gånger större än Ken, men
den döda himlakroppen var ännu
mycket, mycket större. Den krossade den
tunna jordskorpan på Vendur och
sopade den med sig i riktning mot solen. Likt
en glödande sol med glödande glasmassor
kring den fasta kärnan stod den dag och
natt på himmeln i norr. Det lyckades
rätt snart för astronomerna att beräkna
dess hastighet, som ursprungligen
uppgick till omkring femtio
sekundkilometer, men vid sammanstötningen och
sammansmältningen med Vendur hade
minskats till inte fullt tio sekundkilometer.
Ken följde sin bana i nästan en månad
och den nya solen kom ständigt närmare.
Då observerade våra astronomer
plötsligt att ännu en av vårt solsystems
planeter korsade dess bana och att en ny
sammanstötning alltså ovillkorligen
måste ske. Denna gång gällde det planeten
Kadur, vars bana låg närmast Ken —
närmast, det vill säga 216 millioner
kilometer från Ken. Också Kadur var en
jätteplanet, ungefär av samma storlek
som Jupiter, som vi i går passerade,
men hade uppnått en mycket starkare
avkylning, ungefär som Ken eller jorden
för några hundratusentals år sedan.
— Genom att Kadur offrade sin fasta
jordskorpa och hela sin hastighet
lyckades den sätta stopp för den irrande
himlakroppens planlösa vandring.
— Den nya sammanstötningen
inträffade ungefär ett halvår efter den
första och till lycka för oss befann sig
Kadur vid tillfället i sin övre
konjunktion, det vill säga på sitt största avstånd
från oss. Hade vi då befunnit oss
mellan den och solen skulle naturligtvis allt
levande på Ken ha gått under. Vi
fruktade emellertid att det bara var en kort
frist och att vi till slut dock skulle
hamna mellan de båda stjärnorna. Under
tiden visade det sig att Kens bana på
grund av den nya solens dragningskraft
hade förändrats: i stället för cirkelrund
som tidigare var den nu elliptisk och ha
de en sol i varje brännpunkt. Tack vare
detta och existensen av oceaner och
stora insjöar kunde människor och djur
leva vidare. Naturligtvis var det
många både bland djuren och människorna,
som inte uthärdade den intensiva
hettan, men i allmänhet stodo vi ut med
den.
Nivo talade en smula trevande och
hans uttal var långt ifrån korrekt. Hans
skildring var dock så klar och levande
att Wayne tyckte sig själv ha upplevat
eller drömt dessa storslagna händelser.
Såsom han senare fick veta berodde
detta på Nivos starka vilja och hans
förmåga att överföra tankar och bilder
från sin egen till andras hjärna. Detta
var en egenskap, som Kenfolket hade
uppövat i århundraden och som nu alla
av dem ägde, fastän blott få hade den
i samma grad som Nivo,
— Men hur uthärdade man
lufttrycket, som ju nu till följd av
avdunstningen måste vara dubbelt så högt som
förut, frågade Wayne.
— Nåja, men ni måste tänka på att
allt detta inte gick så fort. Det gick ju
över ett halvt år mellan den första och
den andra sammanstötningen och under
tiden vande vi oss småningom vid den
ständigt stigande hettan och det likaså
ständigt stigande lufttrycket. Ni vet
hur stor den mänskliga
anpassningsförmågan är.
— Ja, mumlade Faversham. Det såg
vi på oss själva under det stora kriget.
Man förvandlades till ett djävulskt djur
eller till en gudomlig hjälte beroende
på — inte hur man själv var beskaffad,
utan på den omgivning i vilken man
levde.
Nivo sänkte eftertänksamt huvudet.
— Förut förstod vi inte att man
kunde föra krig, sade han. Någonting så
barbariskt var enligt vår mening endast
möjligt hos människor, som knappt
hade lämnat djurets utvecklingsnivå. Men
nu förstår jag att krig är möjliga också
mellan civiliserade folk. Att en
förnuftig människa skulle finna sig i att döda
en annan eller låta sig dödas av en
MODELLBYGGARE!
RITNING
I NATURLIG STORLEK
och fullständig
ARBETSBESKRIVNING
till
MODELLPLANET
CURTISS XP-40
erhålles mot insändande
av 75 öre i frimärken till
TEKNIK för ALLA
Box 3023 Stockholm 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
