Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Resan till KEN, av Christian Haugen - XIII - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ett område på 10.000 kvadratmil,
hela Afras sydspets, översvämmades av
odjuren utan att man lyckats nedlägga
ett enda av dem. Deras antal hade nu
stigit till nästan 500 och ökades
ständigt. Saken verkade hopplös.
— Men försökte man inte hindra
odjuren att komma över
sundet? frågade Wayne. Då hade man ju
bara haft de första 53 av dem att kämpa
mot.
— Jo, visst gjorde man vad man
kunde, svarade Nivo. Men ni får inte
glömma, att vi varken förfogade över vapen
eller andra försvarsmedel. Vi insåg
naturligtvis att det bästa hade varit att
blockera det nya fastlandet; på detta
sätt skulle vampyrerna ha uthungrats
och tvingats att ömsesidigt bekämpa och
uthungra varandra. Och hade vi kunnat
inspärra dem, som redan hade kommit
över, bakom en oöverstiglig mur, skulle
även dessa ha oskadliggjorts. Men vi
kunde ingenting göra utan vapen.
Många snabba fartyg utrustades, men innan
de voro färdiga och beredda till avfärd,
hade de flesta vampyrödlorna redan
lämnat det nya fastlandet. De första av
dessa fartyg lyckades emellertid döda
sexton av de pansrade djuren genom att
ramma dem, men det kostade lika många
fartyg.... När jag återvände från min
resa hade odjuren besatt nästan hälften
av Afra, hade förstört många städer
och mördat hundratusentals människor.
Och ännu hade man inte funnit något
användbart försvarsmedel mot dem.
Våra forskare arbetade outtröttligt på
detta, man försökte de mest olika åtgärder,
men det var alltid förgäves. Man
utsände en hel luftflotta, tungt lastad med
bensin och andra explosiva vätskor, som
man lät regna ned över skogarna. En
milsbred landremsa tvärs över Afra,
sattes i brand på detta sätt, men det var
meningslöst, ty vätskorna brunno ned,
men skogen blev stående. Om
förhållandena hos oss hade varit desamma som
på jorden, så hade resultatet
naturligtvis blivit ett annat. Men på Ken är
luften så fylld med fuktighet och de
väldiga, så hastigt uppvuxna
urskogarna äro liksom överallt så fulla av saft
och fuktighet att de inte kunna brinna.
Den yppiga växtligheten var oss även
på annat sätt till hinders i kampen mot
fienden. Vägarna voro ofarbara för
våra pansarbilar, som kanske annars
med framgång skulle ha kunnat uppta
kampen. Man hade byggt tunga, men
lätt styrbara vidunder ur vilka långa
stålspjut stucko fram, som kunde
användas vid angrepp. På sidorna voro
de försedda med skarpa knivar till
försvar mot fångstarmarna. Men vad
hade vi för nytta av dessa jättevagnar, då
vägarna blivit ofarbara, inte mera
kunde underhållas och voro täckta av
täta skogar!? Även detta vapen gav
oss alltså ingen hjälp. Lika omöjligt
var det, på grund av den allt
genomträngande fuktigheten, att använda sig
av elektricitet. Ett fyrtio meter högt
säkerhetsnät av tjocka kopparkablar,
som utspändes tvärs över Afra, motstod
ett första angrepp från vampyrödlorna,
av vilka fem eller sex dödades av den
200.000 volt starka spänningen — men
det uthärdade inte luftens fuktighet och
den sagolikt snabbt växande skogen.
Snart störtade sig vampyrödlorna mot
kablarna utan att beröringen med dem
gjorde dem något och trängde igenom
nätet. Detta hände just dagen efter
min återkomst från provflygningen.
Alla Kens regenter voro just då samlade
i Nadir, Virdiniens huvudstad, för att
diskutera vad man kunde göra för att
bekämpa olyckan. För att sätta stopp
för vampyrödlornas framträngande
beslöt man att ungefär 200 kilometer norr
om den plats, där de hade genombrutit
det elektriska nätet, bygga en åttio
meter hög mur. För att bygga den
ställdes en miljon arbetare till förfogande
medan ytterligare en halv miljon skulle
tillverka allt, som kunde behövas för
att spärra vägen för djuren. Samtidigt
skulle andra två miljoner arbetare
bygga en liknande mur över det näs, som
förband Afra med Virdin i norr och
ytterligare en tredje mur på landtungan
mellan Afra och kontinenten Cedar i
väster. Dessa båda murar voro avsedda
för det fall att den första inte skulle
bli färdig fort nog. Vidare beslöts det
att rammfartyg skulle ligga i beredskap
i alla hamnar och flodmynningar på
Cedars och Virdins kust och att
flygstationer skulle uppföras för att bevaka
Afras nord- och östkust. Genom att på
detta sätt isolera hela denna kontinent
trodde man sig kunna avspärra
vampyrödlorna från de andra världsdelarna och
vinna tid för att uppfinna nya,
förödande vapen mot dem eller för att vänta på
den hjälp, som jag till slut hoppades
kunna föra med mig tillbaka.
Jag hade nämligen uppgjort en plan
att bege mig till någon fjärran,
bebodd planet, där människorna antingen
voro mera utvecklade än vi eller också
hade följt en annan utvecklingsriktning.
Konungen av Virdin omtalade för sina
kolleger ”Tagans” existens och invigde
dem i min plan, som naturligtvis
hemlighölls för andra. Åt en tillförlitlig och
framstående ingenjör överlämnade man
de ritningar och anvisningar, som voro
erforderliga för att bygga några
liknande flygskepp, som skulle utsändas
om jag inte hade återvänt inom ett år.
Dagen efter detta betydelsefulla möte
försågs ”Tagan” med livsmedel och dess
bensintankar fylldes ända till
bräddarna. De rymde 400 ton och räckte för
lika många dagars färd vid full
hastighet på reaktionsmotorerna.
(Forts. i nästa nummer.)
100.000 kronor
kan Ni vinna på de försvarsobligationer,
som Jules Verne-Magasinet utdelar till
pristagarna i den pågående tävlingen
FÖRSVARSLÅNETIPSET
 |
| Jules Verne-magasinet |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
