TfA:s följetong:

</img>

Resan till KEN
AV CHRISTIAN HAUGEN

Sammandrag av det föregående:

Dick Wayne, Daily Mails berömda
korrespondent, på återväg från en misslyckad
reportageresa, träffar av en händelse i Aden sin
gode vän, äventyraren sir Reginald Faversham.
Denne berättar för honom om ett sällsamt
äventyr, som han upplevat på en ö i Indiska
Oceanen. Av berättelsen framgår att det
gäller ingenting mindre än ett rymdfartyg från
en fjärran planet, som landat på ön. Wayne
går ombord på Favershams lustjakt, som
lättar ankar och sätter kurs på den obebodda
ön. Under resan berättar Faversham att
mannen från Ken, den okända planeten, kommit
till jorden för att söka hjälp mot en
fruktansvärd fara, som hotar hans värld. Wayne
är först misstrogen, men fängslas allt mer
och mer av äventyret medan lustjakten
”Stjärnan” närmar sig ön. Sedan medförda
förnödenheter inlastats på jätteflygmaskinen,
lämnar denna snart med enorm hastighet jorden.
Under färden berättar Ken-mannen om
förhållandena på planeten och att faran består i
att jättestora vampyrödlor hålla på att förinta
deras civilisation.

(Forts från föreg. n:r.)

— Så lämnade jag alltså åter Ken och
satte kurs på det närmaste solsystemet,
nämligen det till vilken jorden hör. Min
mekaniker, en mycket duktig och
sympatisk man, åtföljde mig, men
träffades medan vi voro på väg av hjärtslag.
En snabb och lätt död, som är vanlig
hos oss Kenmänniskor. Det är bara hans
aska, som jag för med mig tillbaka till
Ken.... om vi överhuvud någonsin
kommer dit.

I samma ögonblick gjorde visaren i
glaskupan ett häftigt utslag mot
vänster och Faversham vred ratten med
ett enda handgrepp ett helt varv i
samma riktning, samtidigt som han drog den
åt sig varigenom hälften av ”Tagans”
styrbordsmotorer samtidigt sattes i
gång och kursen plötsligt gjorde en
skarp gir. — Den klara stjärnan i
Centauren, deras ledstjärna, gled ned
under horisonten som en sned ljusstrimma.
Wayne klamrade sig fast vid
stolsryggen för att inte falla.

Han trodde att detta var slutet, men
hörde samtidigt Nivos sista
anmärkning och undrade över dennes
orubbliga sinneslugn. Hans svar, som han
tvingade fram för att inte stå tillbaka
för främlingen, lät nästan lika
kallblodigt.

— Det ser nästan ut som om det skul-
le vara slut med oss, sade han.

En minut senare styrde de åter rakt
mot ledstjärnan.

— Nej, inte ännu åtminstone, ansåg
Faversham. Men vi var nog nära däran.

XIV.

Genom den stjärnklara, eviga,
oföränderliga natten tecknade
”Tagan” med ständigt stigande hastighet
sitt osynliga streck i rymden.

Wayne, Faversham och mannen från
Ken avlöste varandra var fjärde timme
och sysslade på sin lediga tid med
språkstudier. Redan efter några
veckor fördes samtalen huvudsakligen på
virdiniska, som redan för tusen år sedan
var huvudspråket på Ken och nu sedan
länge var det enda som användes. För
övrigt upptäckte Wayne att språket på
grund av enkelt uttal och enkel