stoppade Nivo alla reaktionsmotorerna, så att det blev alldeles stilla ombord, lika stilla som i rymden där ute. * — Vi är nu vid vårt solsystems yttersta gränser, tio milliarder kilometer från Ken, sade Nivo, och vår hastighet är mer än tjugo gånger så stor som ljusets, så att om mina beräkningar stämmer kan vi landa på Ken inom mindre än en timme.

FEMTONDE KAPITLET. En ny värld.

Wayne darrade av spänning vid dessa ord. Det stora ögonblicket var snart inne, då han, en människa från jorden, en vanlig medelmåttig journalist, skulle stiga i land på en ny, fullkomligt främmande planet. Kens okända värld, som hittills hade förekommit honom så avlägsen och abstrakt, kom honom plötsligt helt in på livet och blev levande verklighet. Han såg på Faversham och märkte, att denne eljest så kallblodige man visade tydliga tecken till den största sinnesrörelse. Rodnande av upphetsning och med strålande ögon stirrade Faversham ihärdigt rakt fram mot det ännu osynliga målet för deras resa. Men Nivo, vars lugn var som den eviga isen, fortsatte att tala: — Om några minuter, sade han — skall Ken visa sig i hörnet rakt fram, ett litet stycke till vänster om mittersta linjen, och gör den det, är det som det skall vara. Men visar den sig så mycket som en halv tum till vänster eller till höger, över eller under denna punkt, flyga vi förbi vårt mål långt ut på andra sidan av vårt solsystem. I lyckligaste fall kommer det då att ta oss fyra veckor att stanna och fara tillbaka. ”Tagans” nuvarande hastighet kräver svindlande stor plats och är svår att manövrera. De hade förut talat om lagarna för rörelser i rymden, och Wayne förstod därför mycket väl, att det verkligen kunde hänga på ett hår och bero på en sekund, om de skulle landa på Ken nu eller först om en månad. Och han förstod också, varför Nivo hela den sista halvtimmen hade låtit ”Tagans” olika styrmotorer arbeta och hade sysslat med stjärnkarta och tabeller, papper och penna. Det var för alt placera ”Tagan” så att dess och Kens banor skulle korsa varandra just i det rätta ögonblicket. Planeten Ken visade sig precis där den skulle vara, och medan Nivo log ett belåtet leende, drogo Wayne och Faversham en lättnadens suck. — Ja, nu gäller det bara att bromsa, sade Nivo. — Samma ögonblick som vi stoppade rekylmotorerna, gick över hälften av deras styrka åt till att övervinna friktionen, det vill säga ljusatomernas motstånd. Från och med det ögonblicket började alltså ”Tagans” hastighet avtaga med 600 meter i sekunden. Men då ljusatomernas antal ökas ju närmare man kommer ljuskällan, ökas naturligtvis också motståndet. Redan nu går farten ned med en kilometer. Nivo skruvade på en kontakt och drog tillbaka ett par hävstänger och fortsatte: — Jag har nu slagit ut ”Tagans” vingar och ställt dem vertikalt mot fartriktningen och därvid ökat friktionen till mer än den 60-dubbla. — Men, sade Faversham, för att säga något — när vår hastighet avtar, så avtar väl också friktionen, eller uppväges detta av solatomernas stigande antal? — Ja, dessa två faktorer hålla varandra i tömmarna, ända tills vi komma ned i en miljon sekundmeter. Då kommer friktionen att avtaga mer och mer för att bli ungefär lika med noll, när vi komma ned i ljusets hastighet. Emellertid har detta bara rent teoretiskt intresse. I förhållande till avståndet, som nu skiljer oss från Ken, och den fart vi ha, spelar ljusatomernas motstånd ingen roll. Den försenar bara vår ankomst med bråkdelen av en sekund. Wayne, som på den senare tiden inte hade tänkt närmare på den kolossala hastighet ”Tagan” hade kommit upp i, formligen — stelnade vid Nivos meddelande. — Men hur i all världen vill ni då få ”Tagan” till att stanna? frågade han. — Inte med ett stort brak, hoppas jag? Nivo vände sig mot honom och log. — Nej, jag använder en stor, obebodd planets luftlager och attraktion. Planeten heter Bandur och är tjugusju gånger större än Ken och har alltså mycket större luftlager och attraktion. Vi komma till den om tre minuter och passera den naturligtvis så nära som möjligt, och där får ”Tagan” känna friktionen. Jag måste förbereda er på en våldsam stöt, som, trots det, att jag för att dämpa dess verkan här inne i tornet har använt alla möjliga fjädrande, skyddande och motverkande medel, ändå kommer att kännas ganska obehaglig. Sätt benen upp mot bordskanten, luta er bakåt och håll er fast. Det varar bara en sekund. Nivos händer sysslade åter med apparaterna. Han satte propellrarna på full fart bakåt och (som de senare fingo veta) stagade vingarna med tre rader med stålstänger av olika längd. Varje rad var förenad med de andra och anbragt så, att den kunde spärras ut mellan vingarna och skrovets sidor. Nivos sista åtgärd blev att inställa höjdrodret. Så satte han sig. — Se så, pass på nu! Wayne kände sig plötsligt lösriven från stolen och slungades över bordet fram mot väggens spegelblanka, hårda båge. I samma sekund som hans fingrar förlorade taget i stolskarmen tänkte han, att han skulle bli krossad mot väggen, men redan i farten kände han, att ”Tagan” hade kommit utanför Bandurs attraktion, och det var därför bara en svag stöt han fick. Då han hade rest sig och åter stod på benen, fann han, att Faversham hade delat hans öde, medan Nivo satt på sin plats så lugn, som om intet skulle ha hänt. Han log och nickade åt dem. — Ja, nu äro vi över det värsta. — Hjälpte det? frågade Faversham. Nivo såg på hastighetsmätaren. <tab>(Forts. i nästa n:r.) Ta’ chansen att förtjäna pengar! Bliv ombud för Teknik för Alla, veckotidningen för praktiskt folk. Till Teknik för Alla. Box 3023, Stockholm 3. Undertecknad önskar få sig tillsänt ombudsvillkor och material: Namn: ..... Bostad: ..... Adress: .....