försök med KALCIUM Om man har kalciumkarbonat, hur skall man då bära sig åt för att för- vandla det till andra kalciumförenin- gam oflän an ett förslage Kor att framställa ett visst kemiskt salt, skall man lösa karbonatet av metallen i den tillämpliga syran. Man kan t. ex. framställa kalciumklorid eller kal- ciumnitrat genom att lösa kalciumkar- bonat i resp. saltsyra och salpeter- syra. Antag, att det är kalciumklorid, som skall framställas. Man kommer då att finna, att det är en mycket intres- sant förening. Den absorberar t. ex. luftens fuktighet mycket starkt, så starkt t. o. m., att den kan lösa sig däri, och har därför praktisk använd- ning som dammbindningsmedel på vä- gar, tennisbanor etc., varvid den ge- nom <vattenabsorptionen bildar ett fuktigt skikt på underlaget och där- igenom hindrar damm att flyga om- kring. I laboratorier användes kornig kal- ciumklorid för torkning av gaser, vilka ledas genom s. k. torkrör, som äro fyllda med saltet ifråga. I lösning tjänar det att avkyla saltvatten, som användes vid frysning av konstfrusna isbanor. För att framställa kalciumklorid kan man sätta väl krossad marmor eller kalciumkarbonat i annan form till utspädd saltsyra tills ingen gasut- veckling av koldioxid längre kan iak- tagas. Filtrera lösningen och ställ den att kristallisera! Om kristaller ej avskilts inom några dagar, kan man påskynda processen genom upphett- ning, varvid lösningen koncentreras. Blanda nu de sålunda erhållna kri- stallerna med krossad is och mät tem- peraturen på blandningen. Man skall finna, att temperaturen sjunkit ned till 20—30 grader under noll! En s. k. köldblandning har erhållits. En annan ”fast” form av kalcium- klorid kan erhållas genom att variera föregående förfarande. I stället för att låta lösningen kristallisera natur- ligt, kan man avdunsta den till torr- het genom uppvärmning och upphetta den vita massan, tills denna är svagt rödglödande. Låt produkten svalna, placera den i en flaska och korka flaskan ordentligt, ty denna form av saltet har en ännu större benägenhet att absorbera luftens fuktighet. Lös en del av produkten i vatten, så skall man finna att lösningen kommer att bli starkt upphettad i stället för avkyld. Kalciumnitrat har också märkliga egenskaper. Även detta måste förva- ras 1 en väl korkad flaska på grund av dess förmåga att upptaga luftens fuktighet. För att bearbeta det hälles en liten mängd utspädd salpetersyra i en bä- gare, och väl krossad marmor eller kalciumkarbonat i annan form tillsät- tes, tillräckligt sakta för att hindra den gasutvecklande blandningen från att jäsa över. Fortsätt att tillföra karbonatet tills all syra är förbrukad eller = tillsättningsmedlet föreligger i överskott. Filtrera medan lösningen ännu är varm och ställ den att kristal- lisera. Kristallerna, som bildas, utgö- ras av kalciumnitrat. Antingen den i föregående försök okristalliserade lösningen eller en lös- ning av de erhållna kristallerna i vat- ten kan användas i följande experi- ment. Upphetta = kalciumnitratlösningen till kokning och lägg en fyrkantig bit filtrerpapper med ungefär 2 cm sida däri. Inom kort kommer papperet att sönderdelas i ytterst fina partiklar. Om nu något koncentrerad salpeter- syra tillsättes, kommer papperspar- tiklarna att helt och hållet försvinna. Bomullstrådar, små bitar av läskpap- per och andra cellulosaprodukter lö- ses likaså i varm, något surgjord lös- ning av kalciumnitrat. Vissa kaleiumföreningar lösas bättre i kallt vatten än i varmt. Ån Om seltersvatten sättes till kalkvatten färgat med fenol-ftalein blir vätskan som genom ett trollslag färglös. SE RS Häll något av den erhållna cellulo- salösningen i en stor mängd kallt vat- ten. Cellulosan faller då ut i form av fina, vita trådar! En annan förening, kalciumacetat, kan. framställas av kalciumkarbonat- fällningen. Överför denna i små por- tioner medelst en celluloidspade till en bägare, som innehåller varm ättik- syra, så att en koncentration av 20 —50 proc. erhålles. Även nu inträffar gasutveckling av frigjord koldioxid. När intet mera kalciumkarbonat löses, filtrerar man och häller lösningen i en flaska, som tillslutes. Försök inte att få vätskan att kri- stallisera, eftersom denna kan kom- ma att överdragas med ett skikt av kalciumkarbonat genom inverkan av luftens koldioxid! Om man upphettar kalciumkarbo- nat kommer det att sönderdelas, vitt- ra. En gas, som utgöres av koldioxid, bortgår, och kalciumoxid (bränd kalk) återstår. Vid tillsats av vatten till kalciumoxid kommer detta ämne i sin tur att överföras till kalcium- hydroxid (släckt kalk). Detta sena- re går att upplösa i vatten, och man erhåller. s. k. Kkalkvatten. Det blir (Forts. sid. 31.) TEKNIK för ALLA 29