”Oc magha stokkarna swa wthskä- Tas, takis stadogth trää wäl släth oc jampth höfflath, oc ther limes nokor figwra aller beläty wppa som är trykt mädh androm stokkom äller malath pa paper oc som skäris wth then stokken ther äffther latandis linyorna sithia ather, och thet andra aff träno gröpis wth mädh hwgh järnom varlika.” Texten är lätt att förstå, då man inte behöver göra sig mödan att läsa originalmanuskriptet utan får den ser- verad med tryckbokstäver. Innebör- den är att man limmar papper med tryckta eller målade mönster eller bil- der på en kraftig, släthyvlad träskiva, varefter man skär ut stocken så att linjerna bli kvar (för att bilda tryck- ytorna). Resten tas bort försiktigt med ett huggjärn. Färgtrycket för 50 år sedan. Nästa stycke heter ”Göra grwndhen på lärofftidh”. Man spänner tyget mellan två trästänger, vid vilka tyget hålles fast med genom staderna sydd grov tråd, som för varje stygn går om stången. På grovt lärft stryker man 'med en pensel en uppvärmd blandning av siktat mjöl och limvat- ten, på fint lärft endast limvatten, varefter det får torka. Andra sidan behandlas med i tunt limvatten utrörd malen färg. Efter förnyad torkning löstages stycket från stängerna och grunden är färdig. Tryckfärgen till- redes av en halv kanna linolja, två eller tre lod finstött och siktat glas, ett skålpund finstött harz (”thet är tör qwadha” = det är torr kåda) och ett lod malen mönja. Blandningen kokas i fyra timmar under jämn om- rörning. Till tryckningen behöver man vidare en tryckram. Den tillverkas av fyra trästycken, som hopfogas till en famnslång rektangel. På denna ram spikar man lärft så att det blir väl och jämnt sträckt, varpå man sät- ter fyra fötter på ramen så att den står som ett bord. När man skall trycka breder man ut ett färglager på en målaresten så som man brukar mala färg med löpare. Färgen överföres till stocken med färgboll och skall vara så tjock att bollen (”soppen” = svampen) kan stå i den. Är den för tunn blandar man i malen mönja. Färgbollen är gjord av trä och klädd med läder över ett lager av vadmal. : Tyget lägges på ramen och den med Senmedeltida mässhake i Husaby kyrka, Västergötland. Denna mässhake är sydd av tyg med mönster, som är tryckt helt säkert enligt den metod som Peder Månsson beskriver. färg behandlade stocken på tyget. Med den ena handen pressar man på stocken och med den andra för man en i ett handtag fäst rulle fram och tillbaka på undersidan mot stocken, varigenom trycket blir jämnt. För att kunna lyfta stocken rätt upp så att den inte rubbas och trycket blir suddigt har man en rem fäst mitt på (sannolikt så, att man trär handen un- der densamma). Sedan man lyft upp stocken, infärgas den på nytt och proceduren upprepas till dess stycket är färdigtryckt. Efter slutat arbete tvättas stocken med lut och sättes att torkas. Man bör iakttaga att det som är tryckt ”ey skithnas äller röris swa wath” (så länge det är vått). Tygtrycket fick som bekant även i fortsättningen stor användning. Un- der senare tider bedrevs det i färge- rierna. Metoderna förändrades. Man fann på att slå stift och remsor av mässing i'stockarna och kunde därige- nom erhålla prickar och linjer med stor precision. När: färgrullén kom i bruk inom boktrycket försökte man den också i tygtryctket och vidare övergick man till ett fast underlag vid själva tryckningen samt till att slå på stoc- ken med en blyfylld träklubba för att få nödig press. Under färgtryckets sista tid som hantverk d. v. s. för ett femtiotal år sedan var det just dessa metoder som användes. Avnämare var i huvudsak allmogen och det var inte särdeles hög kvalitet som bjöds. Sedan har handtrycket vilat under det att industrin kunnat bjuda på billiga och i vissa fall även goda tryckta ty- ger men naturligtvis med den prägel, som är ofrånkomlig i all industriellt standardiserad tillverkning. Därmed är visst inte sagt att låg konstnärlig TEKNIK för ALLA 5 NERE