TfA:s följetong:

</img>

Resan till KEN

AV CHRISTIAN HAUGEN

Sammandrag av det föregående:

Dick Wayne, Daily Mails berömda
korrespondent, på återväg från en misslyckad
reportageresa, träffar av en händelse i Aden sin
gode vän, äventyraren sir Reginald Faversham.
Denne berättar för honom om ett sällsamt
äventyr, som han upplevat på en ö i Indiska
Oceanen. Av berättelsen framgår att det
gäller ingenting mindre än ett rymdfartyg från
en fjärran planet, som landat på ön. Wayne
går ombord på Favershams lustjakt, som
lättar ankar och sätter kurs på den obebodda
ön. Under resan berättar Faversham att
mannen från Ken, den okända planeten, kommit
till jorden för att söka hjälp mot en
fruktansvärd fara, som hotar hans värld. Wayne
är först misstrogen, men fängslas allt mer
och mer av äventyret medan lustjakten
”Stjärnan” närmar sig ön. Sedan medförda
förnödenheter inlastats på jätteflygmaskinen,
lämnar denna snart med enorm hastighet jorden.
Under färden berättar Ken-mannen om
förhållandena på planeten och att faran består i
att jättestora vampyrödlor hålla på att förinta
deras civilisation. De äro nu framme och
hålla på att landa.

(Forts från föreg. n:r.)

Ja, utmärkt, nu ha vi inte ens
ljusets hastighet.

Precis tjugu minuter därefter for
”Tagan” in i Kens atmosfär. Vingarna
stodo i samma ställning som förut och
propellrarna på full fart bakåt. Endast
höjdrodrets ställning var förändrad
från starkt uppåtsträvande till svagt
nedåtgående, så att de beskrevo en båge,
som nästan motsvarade Kens rundning.
De passerade således ett mera utsträckt
luftområde.

Denna gång höllo både Wayne och
Faversham sig fast och fingo tid att
känna Kens attraktion i över en halv
minut.

— Ja, detta gick också enligt min
beräkning, sade Nivo — nu äro vi nere i
två tusen sekundmeter.

Han satte i gång styrmotorerna och
under loppet av några minuter var
eterflygarens bog vänd mot Ken och alla
dess rekylmotorer i gång för att
motarbeta de två tusen kilometerna.

Efter litet mer än en halv timme
började de få den rätta riktningen och
Kens solbelysta rundning blev större och
större.

Klockan fem på eftermiddagen tjugu
veckor, en dag och tre timmar efter att
de hade lämnat jorden, stodo Wayne och
Faversham i tornkorridoren och sågo
ned på en okänd ögrupp i en okänd
ocean.

”Tagan” gled långsamt genom
luften på sina lysande vingar bara hundra
meter över havets yta.

Och havet var precis som haven på
jorden. Det gick hög sjö där, sågo de.
Men det var mycket, som var
annorlunda än allt de förut hade sett, mycket
var nytt och främmande.

SEXTONDE KAPITLET.
Fienden dyker upp.

Det som verkade mest främmande var
den rödvioletta färg, som likt en svag
dimma låg över öar, himmel och hav,