starkare röd och strålande i väster, där Kens stora sol sänkte sig ned mot horisonten, och mer och mer violett och svagare mot alla sidor för att slutligen bli nästan mörkblå i öster. Men denna långsamma jämna övergång från rött till blått avbröts på flera ställen av regnbågar, som slogo sina strålande valv från moln till moln och mellan molnen och havet. Faversham och Wayne betraktade länge tigande detta underbara färgspel. Wayne var den, som först bröt tystnaden. — Jag har aldrig kunnat tänka mig något så vackert, varken vaken eller i mina drömmar, mumlade han. — Men jag, sade Faversham — känner en underlig glädje, precis som om jag äntligen skulle ha kommit till det ställe, dit jag har längtat ända från min barndom. Se på ön där borta. Har du någonsin sett något så fantastiskt? Den närmaste av öarna, som tillika var den största, många mil i omkrets, var på vissa avgörande punkter raka motsatsen till en jordisk tropisk ö, där vegetationen brukar vara tätast på de lägst liggande ställena och bli glesare uppåt för att till sist försvinna helt och hållet, så att fjälltopparna bli bara. Här var det fem fjälltoppar, alla täckta av jättestora träd och frodiga växter i ogenomträngliga skogar, medan landskapet runt omkring sänkte sig mot havet som nakna klippor och sandslätter. — Det ser konstigt ut, sade Wayne. — Men här har det troligen förr varit fem öar, som ha varit åtskilda av havet... — Ja, jag förstår, sade Faversham — och då havsytan sänkte sig, blevo öarna förbundna med varandra. Det kan jag själv räkna ut. Men tala hellre om för mig, varför ”Tagan” hela tiden saktar farten. — Gärna. Det är för att propellrarna stanna, en efter en. På denna sida äro bara fem i gång. Hur det är babord och förut, vet jag inte, och jag vet inte heller, om det är Nivos mening att vi skola landa här vid ön, men det ser i alla fall ut så. Faversham var redan på väg mot styrhytten och Wayne följde tätt efter honom. — Det var bra, att ni kom, sade Nivo. — Leta fram ett par elefantbössor och ammunition, vi måste nämligen landa, och det kan hända, att Kolaöns eventuella vampyrödlesläkte hedrar oss med en visit. — Jag trodde, att vi skulle gå direkt till Nadir, sade Faversham. — Ja, det skulle vi också, om propellermotorerna bara hade tålt den väldiga strömstyrka de blevo utsatta för, då vi foro genom Bandurs elektriska atmosfär. Jag trodde, att vi skulle klara det, men det ha vi inte gjort, och det är egentligen min skull, ty jag borde ha vetat, att vi gingo dubbelt så fort och därför fingo dubbelt så mycket ström som då jag kom tillbaka från provturen. Emellertid hoppas jag, att det bara är ledningarna och inte själva motorerna, som äro förstörda. — Men rekylmotorerna? frågade Wayne — varför kunna vi inte använda dem? Vi ha då ännu tillräckligt med bensin. — Ja, men här, där det gäller att övervinna både gravitationen och luftens motstånd, äro de till ingen nytta. De kunna knappast prestera hundra kilometer i timmen, det är det minsta ”Tagan” kan nöja sig med för att kunna hålla sig uppe. Så där ja, nu gick ett NYTT KVARTAL! Prenumerera på TEKNIK för ALLA Som prenumerant riskerar Ni inte att gå miste om något nummer, utan tidningen kommer varje vecka som utgivarekorsband. Prenumeration är BILLIGAST! BEKVÄMAST! SÄKRAST! Prenumerationspriset är ENDAST: Helår ... Kr. 13:— Halvår ... » 6:50 Kvartal ... » 3:50 INBETALA AVGIFTEN PÅ POSTGIROKONTO 157992 — eller insänd nedanstående kupong, så uttaga vi avgiften mot postförskott. Men gör det GENAST! Till Teknik för Alla, Pren.-avd., Box 3137, Stockholm 3. Undertecknad prenumererar härmed på Teknik för Alla under 1941 för — 1 helår — 3 kvartal — 1 halvår — 1 kvartal. Stryk det ej önskade. Avgiften kr ... + postförskottsavgiften torde uttages genom postförskott Namn: ..... Bostad: ..... Postadress: ..... SKRIV TYDLIGT!