par propellrar till! Jag måste nog
använda rekylen ändå.
Då Wayne och Faversham tio
minuter senare kommo upp från lastrummet,
hade ”Tagan” just lagt sig till vila
mellan Kolavikens små vågor. Genom de
öppna tornfönstren strömmade en salt,
frisk havsluft in, och de tre långväga
resenärerna njöto i fulla drag av den.
— Tycker ni, att den luktar
annorlunda än på er jord? frågade Nivo.
— Nej, sade Wayne — men hade vi
inte på vägen med hjälp av konstgjorda
medel vant oss vid ett allt större tryck,
så tror jag nog, att vi hade känt det
annorlunda.
— Ja, en plötslig övergång hade
varit detsamma som döden för oss och
hade varit till stor glädje för
vampyrödlorna.
— Apropå vampyrödlorna, sade
Faversham — så kunde kanske Wayne och
jag få gå i land och försöka om våra
vapen biter på dem. För övrigt
längtar jag mycket efter att få sätta mina
fötter på Kens jord.
— Jag också, sade Wayne — men här
blir det visst lite svårt. Efter vad jag
kan se, gå klipporna rakt ned i havet.
— Ja, men inte innerst i viken. Där
har naturen och människohänder i
förening byggt en bred väg, som sluttar
svagt från skogsbrynet ned till något,
som liknar en kaj eller en brygga. Jag
lade märke till några rostiga kranar,
så att vägen leder väl upp till en
övergiven stad.
— Nej, inte övergiven, sade Nivo —
men utdöd. Där uppe, där skogen
börjar, låg en stad med sex, sju tusen
invånare. Den var ett slags
handelscentrum för öarna runt omkring. Några
dagar efter att den första
vampyrödlan steg i land på Asras västkust, kom
en annan flock simmande hit till denna
vik. Kola ligger nämligen bara några
hundra kilometer öster om den nya
kontinenten. Det var bara nio hundra av
stadens befolkning, som lyckades rädda
sig genom flykt. Resten togo
vampyrödlorna, och nu växer skogen vild och
frodig, där människorna förr voro
herrar. Det skulle vara intressant att se,
hur den ser ut, men det är nog bäst att
stanna ombord. Jag måste arbeta och
ni två hålla vakt.
— Som ni önskar, sade Faversham, —
men uppriktigt sagt tycker jag, att det
skulle vara roligare att göra en visit
i staden, och eftersom vägen är det
enda ställe, på vilket ödlorna kunna
komma ned till ”Tagan”, måste de alltså
förbi oss. För resten kan väl ”Tagan”
tåla ett angrepp.
Nivo tyckte uppenbarligen inte om
planen.
— Ja, skrovet, men inte propellrarna,
invände han — de skulle brytas som
tändstickor för ett slag av jätteödlornas
svans och kunna inte motstå
fångarmarnas starka grepp. Dessutom är
risken för stor, och jag har inte alls
någon lust att mista mina två bästa
vänner, vilkas liv till och med äro de
mest värdefulla på Ken.
— Ja, då stannar vi naturligtvis
ombord, sade Faversham — några timmar
till eller från spelar ingen roll, när vi
redan har väntat så länge med att
beträda Ken. Och med hänsyn till
platsens vampyrödlor kan vi ju hoppas, att
i alla fall en av dem kommer inom
skotthåll — — —
— Det är mycket troligt, men glöm
inte, att djuren kunna simma och att de
äro så stora, att de kunna sträcka sina
fångarmar in genom fönstren här. Håll
därför ögonen öppna. Adjö, så länge!
Därmed gick Nivo för att undersöka,
vad han kunde uträtta i ”Tagans”
underliga värld av maskiner.
Men redan efter tio minuter kom han
tillbaka.
— Det är hopplöst, sade han till
Wayne, som han mötte i korridoren. — Vi
måste försöka komma fram så gott vi
kan med hjälp av rekylmotorerna och
de åtta främsta propellrarna, som ännu
äro brukbara — alla de andra äro
fullkomligt förstörda.
Han gick mot styrrummet och Wayne
följde honom. I detsamma öppnade
Faversham dörren utifrån.
— Vampyrödlorna äro inom synhåll,
ropade han.
— Överst på vägen. Det är sex
stycken, och de komma nedåt.
Wayne sprang förbi honom och kom
fram till fönstret framme i tornet före
både Nivo och Faversham.
På vägen gjorde han i ordning
geväret.
SJUTTONDE KAPITLET.
Den första kampen.
Bara för några minuter sedan hade
Wayne sett den förfallna vägen ligga
öde och tom och inte märkt den ringaste
rörelse åt det håll där den öde staden
låg gömd bakom tropiska växter och
träd — men nu var det helt annorlunda.
Vampyrödlorna, dessa väldiga
urtidsodjur, kommo fram från skogsbrynet,
en efter en. De voro ännu större och
mera skräckinjagande än Wayne hade
tänkt sig, och den första var närmare,
än han egentligen tyckte om.
— Och de se ut att vara tämligen
seglivade, sade Faversham. — Vi få
försöka, om vi kan klara den första.
Femton hundra meters avstånd.
Bröstpansaret är väl inte så starkt som
huvudets.
Wayne siktade och fyrade av
ungefär samtidigt som Faversham. Skotten
genljödo länge över havet, långt efter
att röken hade drivit bort.
Men Wayne hade sett två små
glimtar vid sidan av varandra på fiendernas
mörkbruna bröst och förstod, att
projektilerna inte hade trängt igenom, utan
100.000 kronor
kan Ni vinna på de försvarsobligationer,
som Jules Verne-Magasinet utdelar till
pristagarna i den pågående tävlingen
FÖRSVARSLÅNETIPSET
Jules-Verne-magasinet</img>
Tippa
varje
vecka!
Närmare detaljer och tävlingsregler i veckans n:r
