förklara oss absolut eniga, sade Nivo. Men om fem minuter köra vi vidare.

TJUGUFÖRSTA KAPITLET. Slottet.

Den ohyggliga färden genom Nadirs härjade gator hade uppskakat Waynes långt ifrån härdade nerver. Ödeläggelsen runt omkring, mörkret och den dödsliknande tystnaden upprörde honom, och varje gång han kände bilens hjul gå fram över människoknotor, bröstkorgar och huvudskålar, hade han känt en rent av fysisk smärta. Men allra mest pinades han av de förfärliga bilder, som hans fantasi utmålade sig av de förskräckliga dagarna, då ödlorna härjade staden. Han såg människor, som förgäves sökt fly, och han såg människor, som kämpat förgäves med odugliga vapen. Här hade de offrat sig och gått i döden för att rädda andra eller för att få tid att ställa upp den apparat, som hade sänt ut den primitiva men dödande lansen. — Efter vad jag kan förstå, sade Nivo, så ha invånarna fått ta upp kampen mot odjuren och låta de andra draga sig tillbaka, men jag tycker, att de borde ha varit bättre beväpnade och bättre förberedda. Det är hundra kilometer härifrån till sundet mellan Virdin och Asra, och sundet är hälften så brett, alltså femtio kilometer, så det måste ha gått ett halvt dygn mellan det första telegrammet om vampyrödlorna och deras framfärd och deras ankomst till Nadir. Alltså kunde soldaterna mycket väl ha givit dem en varmare välkomst. Vi ha både flygmaskiner, automobiler, elektricitet och tekniska hjälpmedel, varmed vi hade kunnat motstå dem i en stad, där människorna kunna komma fortare fram än de väldiga djuren, som nog kunna slå ned husen med sina svansar, men inte förr än människorna kunna komma ut på den andra sidan. Och människorna kunde ha kommit bakom dem och hade på det hela taget kunnat göra en hel del utan fara. I varje fall kunde de då ha ställt upp kastmaskiner på olika ställen utan att behöva offra så många soldater, som de gjort här. Nej, jag kan inte förstå det men får väl en förklaring, när jag träffar min far. — Kunde det inte tänkas, att vampyrödlorna ha kommit över staden alldeles oväntat? frågade Faversham. Nivo skakade på huvudet. — Nej, det vill säga, det kunde naturligtvis vara tänkbart, att de ha kommit hit till fjorden dolda av en tät dimma, som vi ofta ha här på Ken, och i så fall har staden bara haft en halvtimme på sig, men då hade allt sett annorlunda ut än det gör nu. Det har varit en stor flock, och den skulle utan tvivel ha varit herre över staden inom en ganska kort tid. Man hade då absolut inte fått tid att fly. Vi sågo bara en enda förstörd båt i hamnen. Hade djuren kommit överraskande, hade vi funnit hundratals, och i stället för relativt få skelettrester på gatorna skulle vi ha funnit dem betäckta av halvruttna lik. Vampyrerna vilja som sagt helst bara ha blod, och hade de haft en hel miljonstad att frossa på, hade de inte rört köttet. Husen hade inte kunnat vara till något skydd: Det kan för resten göra alldeles detsamma, vi få väl en gång veta, hur det hela gått till. Om slottet står där det stod, då jag reste, finner jag nog ett eller annat meddelande, som kastar ljus över problemet. Nu, mina herrar, gå vi vidare. Han lade in växeln igen, bilen satte sig i gång och Wayne kröp åter ned på sin plats. Om en stund kommo de in på en bred bulevard med två körbanor och planterad med träd och gräsplaner. — Detta är vår huvudgata, sade Nivo. — Den går genom hela staden från söder till norr i rät linje, utom på mitten, där den går i båge omkring slottshöjden. Här är det, nu äro vi framme. Wayne såg en portal av vit sten med refflade pelare och två låga valv vid sidan av den breda inkörsporten. Den påminde honom om ”Marmorporten”, men de voro redan förbi, innan han hann se närmare efter. De hade kommit in i en park, strålkastaren glittrade på tätt bladverk på båda sidor och hjulen susade inte längre på asfalt utan rasslade på rödaktigt grus. Vägen eller allén gick rakt fram och steg brant uppåt. Han skymtade pelarsmyckade terrasser och okänd vällukt strömmade emot honom från färgrika blommor — så voro de förbi parken och körde över en stenlagd, halvmånformig, mosaikmönstrad plats, in genom en ny vit, praktfull portal och in på slottsgården. Nivo styrde åt sidan och stannade framför en bred, hög trappa. — Ja, här bor jag, sade han och slog av strömmen. Strålkastaren släcktes. — Skall jag också släcka? frågade Faversham viskande. — Ja, svarade Nivo, det är inte värt att bilen väcker förbigåendes uppmärksamhet, medan vi äro borta. Jag har en ficklampa, som vi kunna klara oss med, tills vi komma in. Faversham lydde, men i samma ögonblick som det blev mörkt, blev det ljust i två gotiska fönster, ett på var sida av dörren där uppe. — Det är någon där, viskade Wayne. Nivo reste sig och sprang hastigt bort till trappan. — Ja, sade han. — Kom med! Wayne och Faversham följde långsamt efter, bägge två lika förvånade över, att det verkligen existerade människor i denna dödens stad, och bägge lika nyfikna på att se, vilken uppståndelse deras oväntade ankomst skulle väcka. Hur komme dessa människor att se ut, då de stode ansikte mot ansikte med rasbröder från en annan planet, fyra ljusår från dem? Då Nivo satte foten på det översta steget, gled den väldiga dörren åt sidan. Engelsmännen stodo då i skuggan av en pelare på avsatsen nedanför och kunde inte se annat än ljushavet från dörren samt Nivos skugga, men de kunde höra och förstå varje ord som sades. Det var tydligen ingen tjänare, som hade öppnat dörren, utan en av rikets mäktigaste, som räknade sig bland Nivos vänner. <tab>(Forts. i nästa n:r.) Ta’ chansen att förtjäna pengar! Bliv ombud för Teknik för Alla, veckotidningen för praktiskt folk. Till Teknik för Alla. Box 3023, Stockholm 3. Undertecknad önskar få sig tillsänt ombudsvillkor och material: Namn: ..... Bostad: ..... Adress: .....