karosseriet och något som liknade tygrester hängde ned från glasskärvorna, som sutto kvar i dörren, och dessutom hade han sett handen av ett skelett ligga med utspärrade fingrar ett stycke från bilvraket och hade till och med lagt märke till de senor, som hängde fast vid handleden, vilket kunde tyda på, att den var riven lös från underarmen. Det gick en kall kåre nedför hans rygg och han utbrast: — Det var en människohand, bara en hand. — Vampyrödlorna, sade Nivo förklarande — genomborra sitt byte med den långa utstående tand de ha i underkäken och suga ut dess blod. Om de ha god tid, det vill säga inte se något annat offer i närheten, riva de sönder det med fångarmarna och äta upp det. Men helst dricka de bara blod. Han talade lugnt och oberört, som om det var fråga om rent likgiltiga händelser i livet och inte om den förfärliga död, som för inte så länge sedan hade vandrat fram över hans födelseort och hade dödat kanske tusentals av hans landsmän och när som helst kunde nå honom själv. Och likväl visste Wayne, att hans vän hade ett blidare, varmare och känsligare hjärta än någon annan människa han hade träffat, och därför måste han beundra en sådan självbehärskning. Bilen susade vidare genom natten och stillheten, över Nadirs gamla brygganläggningar, som nu hade blivit boulevarder och planterade terrasser, och så kommo de in mellan de första marmorvita husraderna. Ännu hade de inte sett minsta tecken till liv, varken människor eller djur, men allt oftare funno de i stället vampyrödlornas spår i form av vältade och krossade automobiler, sönderrivna kläder och knotor, kranier och skeletthänder med utspärrade fingrar eller händer, som voro fast knutna om svärdliknande vapen. Dessa väpnade händer lågo mycket tätt i en lång gata, som de kommo in i. Femton, tjugu stycken helt nära varandra och efter några hundra meter, en ny rad med femton, tjugu och ännu fler, i allt fem rader. Det var en mycket lång gata. — Jag antar, att man har gjort ett planmässigt motstånd eller rättare sagt offrat sig för att försena eller förhindra vampyrödlornas framträngande, sade Nivo. — Gatan här för till de underjordiska banornas centralstation. Se, där är ännu en genombruten barrikad. Nivo satte ned farten. Framför dem i strålkastarens ljus reste sig en mur av stora stenar, sandsäckar, stolar och bord, skåp och pianon ända upp till hustaken, på bägge sidor om gatan, sluttande ned i mitten till bara ett par meters höjd. Där hade vampyrödlorna banat sig igenom. Framför barrikaden låg åter ett stort antal beväpnade händer, men också en besegrad fiende. Med en stållans djupt i vänstra ögat låg ett av dessa väldiga bepansrade djur utsträckt vid husraden till vänster. I en av sina fångarmar höll den ännu sitt sista offer. Fångarmarna buro märken efter talrika svärdhugg, men de voro bara som oskadliga revor i den hårda, tumstjocka huden. — Det gläder mig, att man inte har offrat sig alldeles förgäves, sade Nivo — det var en bra lansstöt. Den ser ut att sitta för djupt för att en människohand skulle ha kunnat kasta den. Förmodligen har lansen blivit slungad in i ögat av en kastmaskin eller blivit avskjuten med en jättestor båge.... Hallå, Faversham, nu få vi visst användning för kanonen. Dånande fotsteg närmade sig. — Jag vänder bilen här, sade Nivo — så att vi kunna fly genast, om första skottet inte skulle vara nog. Ja, och så dra vi oss hundra meter från barrikaden, så att vi kunna vara ur vägen för ett eventuellt dödssprång. Med förvånansvärd skicklighet hade Nivo redan vänt bilen och under loppet av en minut placerat den på det avstånd Faversham önskade. Så kopplade han av motorn och lyss- nade. De tunga stegen, som ljödo på samma sätt som när en ånghammare slår på en mjuk blyklump, kommo allt närmare. — Det är gudskelov bara en, sade Nivo — och den går i skritt. Wayne, ni kan ju ta geväret med er och gå upp till Faversham, så ni ser bättre. Jag stannar här och sätter full fart, om det skulle vara nödvändigt. Wayne gjorde som han sade, och just då han kom upp och ställde sig bredvid kanonen, visade vampyrödlan sitt fångarmprydda huvud över barrikadens lägsta del. De små ögonen, som nästan inte syntes trots det korta avståndet, blinkade mot det starka ljuset. — Jag vill gärna veta, hur en 75 mm. verkar på bröstet, sade Faversham. — Det ser ut, som om den varit litet rädd, viskade Wayne. — Bara den nu inte sett kanonen och hört rykten om din träffsäkerhet och blir så rädd, att den vänder om och går sin väg. Men ”Daily Mails” korrespondent kände sig inte på långt när så modig som han låtsades. Han skulle tvärtom ha varit glad, om det förskräckliga djuret hade vänt ryggen till och gått sin väg, men det kunde han ju inte säga till sin vän. Emellertid lyfte djuret upp sin långa hals, så att huvudet kom upp i mörkret och med en vaggande rörelse satte det först den ena och sedan den andra av sina väldiga framfötter på barrikaden, som knakade under dess tyngd. Då for en blixt ur kanonmynnningen, och under det att braket dånande rullade genom den övergivna stadens tomma gator, sågo de, hur granatens explosion i ödlans jättebröst ögonblickligen dödade urtidsodjuret. Den lyfte på sig och framfötterna dinglade hjälplöst i luften, medan blodet forsade fram i en tjock stråle. Dess dödsskrik lät som hundra sirener, så sjönk den ihop, halsen böjde sig och det fantastiska huvudet med sina vilt svängande fångarmar formligen föll ned från sin höjd och slog mot gatan med ett plaskande ljud. En halv minut efter skottets avlossande var det hela över. — Ja, kanoner och granater äro bra, sade Wayne — men nu vill jag ha mig en cigarrett. Faversham och Nivo sågo leende på varandra och nickade förnöjda. — Jag tror nog att vi kunna TfA:s GENGASAGGREGAT för * personvagnar * lastvagnar * motorbåtar Skriv efter ritningar! Pris endast 75 kronor