Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Resan till KEN, av Christian Haugen - XX. Barrikaden - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
karosseriet och något som liknade
tygrester hängde ned från glasskärvorna,
som sutto kvar i dörren, och dessutom
hade han sett handen av ett skelett ligga
med utspärrade fingrar ett stycke från
bilvraket och hade till och med lagt
märke till de senor, som hängde fast vid
handleden, vilket kunde tyda på, att den
var riven lös från underarmen.
Det gick en kall kåre nedför hans rygg
och han utbrast:
— Det var en människohand, bara en
hand.
— Vampyrödlorna, sade Nivo
förklarande — genomborra sitt byte med den
långa utstående tand de ha i underkäken
och suga ut dess blod. Om de ha god
tid, det vill säga inte se något annat
offer i närheten, riva de sönder det med
fångarmarna och äta upp det. Men helst
dricka de bara blod.
Han talade lugnt och oberört, som om
det var fråga om rent likgiltiga
händelser i livet och inte om den förfärliga
död, som för inte så länge sedan hade
vandrat fram över hans födelseort och
hade dödat kanske tusentals av hans
landsmän och när som helst kunde nå
honom själv.
Och likväl visste Wayne, att hans vän
hade ett blidare, varmare och
känsligare hjärta än någon annan människa han
hade träffat, och därför måste han
beundra en sådan självbehärskning.
Bilen susade vidare genom natten och
stillheten, över Nadirs gamla
brygganläggningar, som nu hade blivit
boulevarder och planterade terrasser, och så
kommo de in mellan de första marmorvita
husraderna. Ännu hade de inte sett
minsta tecken till liv, varken människor
eller djur, men allt oftare funno de i
stället vampyrödlornas spår i form av
vältade och krossade automobiler,
sönderrivna kläder och knotor, kranier och
skeletthänder med utspärrade fingrar
eller händer, som voro fast knutna om
svärdliknande vapen. Dessa väpnade
händer lågo mycket tätt i en lång gata,
som de kommo in i. Femton, tjugu
stycken helt nära varandra och efter några
hundra meter, en ny rad med femton,
tjugu och ännu fler, i allt fem rader.
Det var en mycket lång gata.
— Jag antar, att man har gjort ett
planmässigt motstånd eller rättare sagt
offrat sig för att försena eller
förhindra vampyrödlornas framträngande, sade
Nivo. — Gatan här för till de
underjordiska banornas centralstation. Se, där
är ännu en genombruten barrikad.
Nivo satte ned farten. Framför dem
i strålkastarens ljus reste sig en mur av
stora stenar, sandsäckar, stolar och bord,
skåp och pianon ända upp till hustaken,
på bägge sidor om gatan, sluttande ned
i mitten till bara ett par meters höjd.
Där hade vampyrödlorna banat sig
igenom.
Framför barrikaden låg åter ett stort
antal beväpnade händer, men också en
besegrad fiende.
Med en stållans djupt i vänstra ögat
låg ett av dessa väldiga bepansrade djur
utsträckt vid husraden till vänster. I
en av sina fångarmar höll den ännu sitt
sista offer. Fångarmarna buro märken
efter talrika svärdhugg, men de voro
bara som oskadliga revor i den hårda,
tumstjocka huden.
— Det gläder mig, att man inte har
offrat sig alldeles förgäves, sade Nivo
— det var en bra lansstöt. Den ser ut
att sitta för djupt för att en
människohand skulle ha kunnat kasta den.
Förmodligen har lansen blivit slungad in i
ögat av en kastmaskin eller blivit
avskjuten med en jättestor båge....
Hallå, Faversham, nu få vi visst användning
för kanonen.
Dånande fotsteg närmade sig.
— Jag vänder bilen här, sade Nivo —
så att vi kunna fly genast, om första
skottet inte skulle vara nog.
Ja, och så dra vi oss hundra meter
från barrikaden, så att vi kunna vara
ur vägen för ett eventuellt dödssprång.
Med förvånansvärd skicklighet hade
Nivo redan vänt bilen och under loppet
av en minut placerat den på det avstånd
Faversham önskade.
Så kopplade han av motorn och lyss-
nade. De tunga stegen, som ljödo på
samma sätt som när en ånghammare
slår på en mjuk blyklump, kommo allt
närmare.
— Det är gudskelov bara en, sade
Nivo — och den går i skritt. Wayne, ni
kan ju ta geväret med er och gå upp
till Faversham, så ni ser bättre. Jag
stannar här och sätter full fart, om det
skulle vara nödvändigt.
Wayne gjorde som han sade, och just
då han kom upp och ställde sig bredvid
kanonen, visade vampyrödlan sitt
fångarmprydda huvud över barrikadens
lägsta del. De små ögonen, som nästan
inte syntes trots det korta avståndet,
blinkade mot det starka ljuset.
— Jag vill gärna veta, hur en 75 mm.
verkar på bröstet, sade Faversham.
— Det ser ut, som om den varit litet
rädd, viskade Wayne. — Bara den nu
inte sett kanonen och hört rykten om din
träffsäkerhet och blir så rädd, att den
vänder om och går sin väg.
Men ”Daily Mails” korrespondent
kände sig inte på långt när så modig
som han låtsades. Han skulle tvärtom
ha varit glad, om det förskräckliga
djuret hade vänt ryggen till och gått sin
väg, men det kunde han ju inte säga
till sin vän.
Emellertid lyfte djuret upp sin långa
hals, så att huvudet kom upp i mörkret
och med en vaggande rörelse satte det
först den ena och sedan den andra av
sina väldiga framfötter på barrikaden,
som knakade under dess tyngd.
Då for en blixt ur kanonmynnningen,
och under det att braket dånande
rullade genom den övergivna stadens
tomma gator, sågo de, hur granatens
explosion i ödlans jättebröst ögonblickligen
dödade urtidsodjuret. Den lyfte på sig
och framfötterna dinglade hjälplöst i
luften, medan blodet forsade fram i en
tjock stråle. Dess dödsskrik lät som
hundra sirener, så sjönk den ihop,
halsen böjde sig och det fantastiska
huvudet med sina vilt svängande fångarmar
formligen föll ned från sin höjd och
slog mot gatan med ett plaskande ljud.
En halv minut efter skottets
avlossande var det hela över.
— Ja, kanoner och granater äro bra,
sade Wayne — men nu vill jag ha mig
en cigarrett.
Faversham och Nivo sågo leende på
varandra och nickade förnöjda.
— Jag tror nog att vi kunna
TfA:s
GENGASAGGREGAT
för
* personvagnar
* lastvagnar
* motorbåtar
Skriv efter ritningar!
Pris endast 75 kronor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
