TfA:s följetong:

</img>

Resan till KEN

AV CHRISTIAN HAUGEN

Sammandrag av det föregående:

Dick Wayne, Daily Mails berömda
korrespondent, på återväg från en misslyckad
reportageresa, träffar av en händelse i Aden sin
gode vän, äventyraren sir Reginald Faversham.
Denne berättar för honom om ett sällsamt
äventyr, som han upplevat på en ö i Indiska
Oceanen. Av berättelsen framgår att det
gäller ingenting mindre än ett rymdfartyg från
en fjärran planet, som landat på ön. Wayne
går ombord på Favershams lustjakt, som
lättar ankar och sätter kurs på den obebodda
ön. Under resan berättar Faversham att
mannen från Ken, den okända planeten, kommit
till jorden för att söka hjälp mot en
fruktansvärd fara, som hotar hans värld. Wayne
är först misstrogen, men fängslas allt mer
och mer av äventyret medan lustjakten
”Stjärnan” närmar sig ön. Sedan medförda
förnödenheter inlastats på jätteflygmaskinen,
lämnar denna snart med enorm hastighet jorden.
Under färden berättar Ken-mannen om
förhållandena på planeten och att faran består i
att jättestora vampyrödlor hålla på att förinta
deras civilisation. De äro nu framme och
hålla på att landa. I den utrymda staden
Nadir lyckas de döda ett av de kolossala
odjuren och tänka med sina moderna vapen
förinta resten vid en barrikad. De äro på väg
till slottet och konungen, som är
Ken-mannens fader.

(Forts. från föreg. n:r.)

— Välkommen tillbaka från
stjärnresan, prins Nivo, sade han med mjuk och
behaglig stämma. — Konungen väntar
er och edra gäster i Lilla salen.

Wayne och Faversham förstodo, att
deras ankomst redan var känd och att
dessa människors lugn var orubbligt.
Långsamt gingo de fram i ljusskenet och
hälsades med en djup bugning av en
gammal man i silvergrå mantel.

Wayne och Faversham hälsade
tillbaka med handen på hjärtat, som Nivo
hade lärt dem, och de böjde sig ännu
djupare än den gamle.

— Min vän Lypol, sade Nivo, säg min
far, konungen, att vi snart skola
komma. Är min tjänare här?

— Ja, han följde med oss och har
redan väntat på er i tre timmar. Ni
finner honom där uppe.

— Tack.

Mannen i den silvergrå manteln
hälsade åter, en gång på Nivo och en gång
på Kenplanetens gäster, som hade
kommit så långväga ifrån. Så vände han
och gick.

TJUGUANDRA KAPITLET.
Prinsessan Ilné.

Den sagolikt storslagna förhallen var
i vitt och guld, mycket vitt och litet
guld. I bakgrunden ledde en trappa upp
till galleriet, som uppburet av grekiska
pelare stod fram på tre sidor mitt
emellan golv och tak. Taket var slätt och
uppbars av fyra jättestora pelare,
tjugu meter höga och fyra meter i
omkrets nere vid foten.

Nivo berättade senare, att slottet
hade sitt eget elektricitetsverk och därför
inte hade drabbats av mörkret, då
stadens elektricitetscentral blev förstörd av
en ödla, — nu talade han om andra
saker, medan han förde dem genom
hallen, uppför marmortrappan till höger
genom en lång körridor, så att då de