Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Resan till KEN, av Christian Haugen - XXII. Prinsessan Ilné - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutligen stannade framför dörren till
prinsens rum, förstodo både Faversham
och Wayne, hur det kunde komma sig,
att man redan visste, att Nivo hade
kommit tillbaka och också att han hade
gäster med sig från fjärran
himlatrakter.
Nivo hade börjat med att berätta,
att Lypol, mannen med den silvergrå
manteln, var ett slags industriminister,
näst konungen den högste chefen för
allt, som tillhörde industrien, och att
utom honom och hans familj var det
bara fyra till, som hade rättighet att
bära just den färgen, nämligen
ministrarna för åkerbruk, upplysning, handel
och vetenskap. När en ministers son
blev myndig, måste han bära den färg,
som hans ställning krävde, men han fick
kanta den med en silvergrå bård, så
länge hans far levde. Näst efter
ministrarna kommo cheferna för de speciella
avdelningarna inom åkerbruk,
upplysning, handel och vetenskap, tillsammans
cirka ett hundra, med sin färg, och
därefter kommo ledarna för de särskilda
fabrikerna, affärerna o. s. v. något över
två tusen, med sin färg och vidare
nedåt, alla i ljusa, dämpade färger. De
lägsta klasserna, arbetare, matroser och
fiskare, hade ljuslila som sin färg, men
konungen och medlemmarna av den
kungliga familjen hade precis samma
färg. Den enda skillnaden var, att de
kungliga mantlarna voro prydda med en
smal guldfärgad bård och ett bälte av
guld.
Det mesta om de särskilda färgerna
för var samhällsställning hade Nivo
redan berättat på resan, nu nämnde han
bara några ord i samband med Lypol
och fortsatte sedan att tala om vad han
trodde orsaken vara till att denne herre
hade vetat så mycket om dem.
— Antingen, sade han, — har en
eller annan astronom tillfälligtvis sett oss
som ett stjärnskott av första rang, då
vi foro genom atmosfären på Kens
nattsida, eller också ha observatoriernas
elektriska mätapparater förutsagt vår
ankomst. Man har så skickat
meddelanden till det ställe, där min far uppehöll
sig, och medan vi slogos med
vampyrödlorna på Kolaön, har han och Lypol
samt tjänarna gått ombord på en
flygmaskin och rest till Nadir, landat på
slottets tak för tre timmar sedan — så
länge hade ju min tjänare väntat på
mig — och så ha de från tornet hållit
utkik efter ”Tagan”. De sågo den
lägga till, det vill säga de sågo
strålkastaren, och då vi alla tre kommo ned på
bryggan kunde de ju på kläderna se,
att ni två inte hörde hit.
— Som ni se, en ganska naturlig
förklaring, inte sant?
— Jo, sade Faversham, — men
apropå kläder, så behöva vi göra oss i
ordning. Vi blevo inte precis rena av att
handskas med kanonen. Ni har kanske
något vi kunna använda?
— Ja, det är därför vi skola gå in
till mig. Här är det.
Han öppnade dörren till ett förrum.
Där inne satt en tjänare i mörklila
dräkt (tjänare hade alltid samma
färger som deras herrar, men i en
mörkare nyans). Han visade heller inte
någon nyfikenhet eller förvåning. Han såg
bara hastigt på gästerna, i det han reste
sig och hälsade var och en av dem med
en djup bugning, men då han hälsade på
Nivo, sin herre, lyste hans ansikte av
glädje.
— Det var roligt att se er igen,
Maldi, sade Nivo.
— Vi behöva bada och måste ha rena
kläder. Kan ni ordna det?
— Ja, herre, ert bad är färdigt. Nu
skall jag strax...
— Nej, de två herrarna bada tillsam-
mans med mig. Ta bara hit två silvergrå
mantlar och underkläderna. Ni kan
lägga det i sovrummet.
Tjänaren bugade sig en gång för sin
herre och en gång för de främmande
och försvann.
Genom ett par rum, som gott kunde
ha befunnit sig i en rik engelsmans
ungkarlsvåning, kommo de in i badrummet,
som var litet för stort och litet för
överdådigt utstyrt till och med för en
tämligen rik engelsman. Det liknade mest
kejsar Hadrianus’ berömda bad. En stor
simbassäng med pelare omkring, vilka
speglade sig i det kristallklara vattnet.
Wayne och Nivo blevo först färdiga
och döko samtidigt. Men Faversham
följde efter nästa sekund,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
