slutligen stannade framför dörren till prinsens rum, förstodo både Faversham och Wayne, hur det kunde komma sig, att man redan visste, att Nivo hade kommit tillbaka och också att han hade gäster med sig från fjärran himlatrakter. Nivo hade börjat med att berätta, att Lypol, mannen med den silvergrå manteln, var ett slags industriminister, näst konungen den högste chefen för allt, som tillhörde industrien, och att utom honom och hans familj var det bara fyra till, som hade rättighet att bära just den färgen, nämligen ministrarna för åkerbruk, upplysning, handel och vetenskap. När en ministers son blev myndig, måste han bära den färg, som hans ställning krävde, men han fick kanta den med en silvergrå bård, så länge hans far levde. Näst efter ministrarna kommo cheferna för de speciella avdelningarna inom åkerbruk, upplysning, handel och vetenskap, tillsammans cirka ett hundra, med sin färg, och därefter kommo ledarna för de särskilda fabrikerna, affärerna o. s. v. något över två tusen, med sin färg och vidare nedåt, alla i ljusa, dämpade färger. De lägsta klasserna, arbetare, matroser och fiskare, hade ljuslila som sin färg, men konungen och medlemmarna av den kungliga familjen hade precis samma färg. Den enda skillnaden var, att de kungliga mantlarna voro prydda med en smal guldfärgad bård och ett bälte av guld. Det mesta om de särskilda färgerna för var samhällsställning hade Nivo redan berättat på resan, nu nämnde han bara några ord i samband med Lypol och fortsatte sedan att tala om vad han trodde orsaken vara till att denne herre hade vetat så mycket om dem. — Antingen, sade han, — har en eller annan astronom tillfälligtvis sett oss som ett stjärnskott av första rang, då vi foro genom atmosfären på Kens nattsida, eller också ha observatoriernas elektriska mätapparater förutsagt vår ankomst. Man har så skickat meddelanden till det ställe, där min far uppehöll sig, och medan vi slogos med vampyrödlorna på Kolaön, har han och Lypol samt tjänarna gått ombord på en flygmaskin och rest till Nadir, landat på slottets tak för tre timmar sedan — så länge hade ju min tjänare väntat på mig — och så ha de från tornet hållit utkik efter ”Tagan”. De sågo den lägga till, det vill säga de sågo strålkastaren, och då vi alla tre kommo ned på bryggan kunde de ju på kläderna se, att ni två inte hörde hit. — Som ni se, en ganska naturlig förklaring, inte sant? — Jo, sade Faversham, — men apropå kläder, så behöva vi göra oss i ordning. Vi blevo inte precis rena av att handskas med kanonen. Ni har kanske något vi kunna använda? — Ja, det är därför vi skola gå in till mig. Här är det. Han öppnade dörren till ett förrum. Där inne satt en tjänare i mörklila dräkt (tjänare hade alltid samma färger som deras herrar, men i en mörkare nyans). Han visade heller inte någon nyfikenhet eller förvåning. Han såg bara hastigt på gästerna, i det han reste sig och hälsade var och en av dem med en djup bugning, men då han hälsade på Nivo, sin herre, lyste hans ansikte av glädje. — Det var roligt att se er igen, Maldi, sade Nivo. — Vi behöva bada och måste ha rena kläder. Kan ni ordna det? — Ja, herre, ert bad är färdigt. Nu skall jag strax... — Nej, de två herrarna bada tillsam- mans med mig. Ta bara hit två silvergrå mantlar och underkläderna. Ni kan lägga det i sovrummet. Tjänaren bugade sig en gång för sin herre och en gång för de främmande och försvann. Genom ett par rum, som gott kunde ha befunnit sig i en rik engelsmans ungkarlsvåning, kommo de in i badrummet, som var litet för stort och litet för överdådigt utstyrt till och med för en tämligen rik engelsman. Det liknade mest kejsar Hadrianus’ berömda bad. En stor simbassäng med pelare omkring, vilka speglade sig i det kristallklara vattnet. Wayne och Nivo blevo först färdiga och döko samtidigt. Men Faversham följde efter nästa sekund, * Tjugo minuter senare trädde de in i Lilla salen, där Kens mäktigaste konung väntade dem. Det var en gammal man, efter Waynes beräkning omkring sjuttio jordår, men med undantag av det vita håret fanns det ingenting, som skilde honom från hans son. Hans hållning var härskarens, imponerande och befallande, men också präglad av mildhet och godhet. Sedan far och son hälsat på varandra, presenterade Nivo de två vännerna och sade: — De äro, som du förstår, söner av ett annat solsystem långt borta och de kalla sin planet ”Jorden”. Den är yngre än vår, och människorna ha inte kommit fullt så långt, men av en orsak, som jag sedan skall berätta dig, ha de utbildat en vetenskap om massmord med tillhjälp av olika medel, en krigsvetenskap, som inte existerar hos oss, emedan kriget är okänt hos oss sedan flera tusen år. Emellertid kunna vi tack vare denna vetenskap föra med oss vapen, som kunna krossa våra fiender. Konungen nickade. — Jag såg från tornet, att ni dräpte en av ödlorna och jag hörde en gång ett buller. Det var alltså vapnets verkan och ljud. — Ja, och de kallas ”kanoner”. Mina vänner, som lärt sig vårt språk på resan, skola nog förklara, hur dessa vapen ha uppkommit. Hur de från en enkel början genom några århundraden ha utvecklat sig till sin nuvarande fullkomlighet. Jag vill bara nu nämna, att man använder vissa ämnens explosiva kraft på ett så effektivt sätt, att vi med deras och naturligtvis först och Det moderna äventyrsmagasinet Tack vare sitt intressanta och omväxlande innehåll röner Jules Verne-Magasinet en ständigt ökad efterfrågan och är ofta slutsålt hos försäljarna. Undvik risken att bli utan något nummer av Jules Verne-Magasinet genom att prenumerera för 2:a kvartalet! Prenumerationsavgiften är 4 kr. per kvartal; Ni behöver endast ifylla nedanstående kupong och i öppet brev insända den till oss. Till JULES-VERNE-MAGASINET Box 457, Stockholm 1. Undertecknad prenumererar härmed på Jules Verne-magasinet för 2:a kvartalet 1941. Avgiften — 4 kr. — inbetalas samtidigt å Edert postgirokonto 15 90 99 torde uttagas genom postförskott å första numret. (Stryk det som ej avses) Namn: ..... Bostad: ..... Postadress: .....