Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Resan till KEN, av Christian Haugen
- XXIII. Vampyrödlornas framfart
- XXIV. Situationskartan
- Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äv alla mina skepp. Jag började
genast bygga nya skepp i stället för dem,
som hade förlorats, och jag lät bygga
dem dubbelt så stora och med tre gånger
så tjock pansarbeklädning på sidorna.
Dessutom lät jag tjugu millioner man
resa en hög stålbeklädd mur längs vår
hotade södra kust och lika många en
annan längs Cedars gräns. Jag tänkte
omge vårt land med en ogenomtränglig,
oöverskridlig mur och offrade allt på
att genomföra min plan.
Arbetsstyrkan ökades dag för dag med flyktingar
från Cedar och muren växte fram över
berg och dalar mot norr längs gränsen
och mot öster längs kusten. Alla
svårigheter blevo övervunna och för ett par
veckor sedan nådde gränsmuren fram
till havet i norr och höjdes längs den
stora oceanen.
— Vi sågo ingen mur här vid
fjorden, sade Nivo, — men vi kommo väl
inte så långt.
— Nej, just som vi började känna
oss säkra — allt var ju i ordning på de
ställen, där faran hotade — kom alarm
från fyren vid inseglingen till Nadir
och strax efter från fiskarhamnen litet
längre söderut. Bägge telefonerade om
var sin flock med vampyrödlor, som
höllo på att stiga i land. Den vid fyren
var störst och farligast, bara ett par
timmar borta med direkt väg till Nadir.
— Ja, men varför blev inte ödlornas
ankomst signalerad förr? frågade Nivo.
— Hade då ingen, varken flygmaskiner
eller skepp, sett dem, medan de voro på
väg?
— Nej, vi hade haft tät dimma i tre
dygn, och denna dimma bar skulden till
att de kommo så överraskande över oss
och hindrade mina beväpnade skepp att
motstå dem. Emellertid lyckades jag
genom en liten krigslist vinna tid och
rädda Nadirs invånare från att bli
utrotade. Inte en enda av stadens två
miljoner kvinnor och barn föll offer
för vampyrerna. Vi måste naturligtvis
rymma från staden och dra oss tillbaka
till fjällen, men återtåget försiggick i
god ordning utan några förluster att
tala om.
— Men hur försiggick rymningen?
frågade Iffi Nivo. — Vi talade om det
på vägen genom staden men funno
ingen förklaring på det.
— Om det intresserar er, kan jag gott
berätta det, sade konungen.
— Ja, vi vilja gärna höra det, sade
Wayne och Faversham.
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Situationskartan.
Envåldshärskaren över Virdin hade
inte offrat många ord på de händelser,
som hade försiggått under loppet av det
sista året, hän hade bara nämnt några
siffror och resultat, men det var alldeles
tillräckligt för att ge ett klart intryck
av den långa, förfärliga kampen mot
vampyrödlorna, som hade kostat
otaliga skepp och en hel världsdel.
Inte heller nu, då han berättade om
flykten från Nadir, använde han många
ord.
— Först och främst sändes de
beväpnade skeppen ut, sade han, — för
att hindra ödlorna att simma in i
hamnen. Trafikdirektören fick order om att
samla all rullande materiel, som han
kunde samla ihop, järnvägsvagnar,
automobiler och flygmaskiner på sina
respektive stationer och på det hela
taget förbereda sig på bästa sätt till det
förestående arbetet utan att därför
stänga den genomgångstrafik, som
ledde åt nordväst. Den linjen måste
hållas öppen för flyktingar, som kommo
söderifrån. Så skrev jag en
proklamation, där jag talade om den fara, som
hotade oss, och uppmanade alla att strax
begiva sig till sin distriktsstation,
medförande en kappsäck med de
nödvändigaste kläderna, värdesakerna och om
möjligt mat för två dagar.
Proklamationen blev tryckt i en miljon exemplar
och under loppet av mindre än en
halvtimme blev den med tillhjälp av tio
tusen man inlämnad i varenda våning över
hela Nadir och utanför. Emellertid
hade trafikdirektören ganska snart
meddelat, att han hade gjort vad han
kunde, men han måste ha minst fyra
timmar på sig för att kunna evakuera
staden. Jag lovade honom de fyra
timmarna, och då de första fullastade tågen
rullade ut mot nordväst, blev en ganska
ansenlig karavan av ett annat slag
framdriven mot öster längs vägarna på
bägge sidor av fjorden mot
vampyrödlorna.
— Vad var det för en karavan? frå-
gade Wayne.
Konungen tände en ny cigarr och
smålog.
— Det var min krigslist, svarade han,
— stora och små husdjur, kor, oxar,
grisar och får, ja, till och med änder
och höns. De voro insamlade i Nadirs
närmaste omgivningar för att uppehålla
fienden så länge som möjligt. Vi
lyckades också uppehålla hela ödleflocken
tillräckligt länge. Intet av de ett par
hundra djuren, som de hade sett från
fyrtornet, fick tid att störa oss och
inte heller de söderifrån. Däremot kom
det tre djur i sista ögonblicket. De
hade gått i land ett litet stycke norr om
fyrtornet och hade inte blivit
observerade förrän det var för sent att stoppa
dem, och de gjorde tämligen stor
skada — dödade över tusen av mina män,
som offrade sig för att mina flyktingar
skulle komma i väg. Ilné och jag stodo
bakom en barrikad, där striden var
hetast, men där det också lyckades oss
att sända en av ödlorna in i evigheten.
Det var en förfärlig kamp, om det går
an att kalla sådant för kamp. Det är
ju egentligen blodig nedslaktning, där
människorna stå med onyttiga vapen
mot övermäktiga och osårbara fiender.
— Vi ha något liknande på jorden,
som vi kalla krig, sade Wayne, — och
i kriget dö de flesta människorna utan
att veta varför och utan att få se det,
som dödar dem. Men det är alltså just
tack vare kriget, som vi ha kunnat
medföra så goda vapen. De förr omtalade
kanonerna, en utmärkt uppfinning, som
märkvärdigt nog aldrig har varit
använd till nytta och gagn på jorden,
komma nu att rädda en hel människoras
från undergång. Det är för resten
ganska komiskt, att våra moderna
skjutvapen skola komma till användning mot
sina uppfinnares och konstruktörers
ädla avsikter! Men — var skall slaget
stå och när skola vi börja? Jag längtar
formligen efter att komma i strid med
fienden.
— Jag också, sade Faversham. —
Har ni någon översikt över, hur många
de äro?
— Å, en trettio, fyrtio tusen, tänker
jag. De föröka sig nämligen hastigt,
Ta’ chansen
att förtjäna
pengar!
Bliv ombud för
Teknik för Alla,
veckotidningen
för praktiskt folk.
Till Teknik för Alla.
Box 3023, Stockholm 3.
Undertecknad önskar få sig
tillsänt ombudsvillkor och material:
Namn: .....
Bostad: .....
Adress: .....
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:12:53 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-16/0021.html
