äv alla mina skepp. Jag började genast bygga nya skepp i stället för dem, som hade förlorats, och jag lät bygga dem dubbelt så stora och med tre gånger så tjock pansarbeklädning på sidorna. Dessutom lät jag tjugu millioner man resa en hög stålbeklädd mur längs vår hotade södra kust och lika många en annan längs Cedars gräns. Jag tänkte omge vårt land med en ogenomtränglig, oöverskridlig mur och offrade allt på att genomföra min plan. Arbetsstyrkan ökades dag för dag med flyktingar från Cedar och muren växte fram över berg och dalar mot norr längs gränsen och mot öster längs kusten. Alla svårigheter blevo övervunna och för ett par veckor sedan nådde gränsmuren fram till havet i norr och höjdes längs den stora oceanen. — Vi sågo ingen mur här vid fjorden, sade Nivo, — men vi kommo väl inte så långt. — Nej, just som vi började känna oss säkra — allt var ju i ordning på de ställen, där faran hotade — kom alarm från fyren vid inseglingen till Nadir och strax efter från fiskarhamnen litet längre söderut. Bägge telefonerade om var sin flock med vampyrödlor, som höllo på att stiga i land. Den vid fyren var störst och farligast, bara ett par timmar borta med direkt väg till Nadir. — Ja, men varför blev inte ödlornas ankomst signalerad förr? frågade Nivo. — Hade då ingen, varken flygmaskiner eller skepp, sett dem, medan de voro på väg? — Nej, vi hade haft tät dimma i tre dygn, och denna dimma bar skulden till att de kommo så överraskande över oss och hindrade mina beväpnade skepp att motstå dem. Emellertid lyckades jag genom en liten krigslist vinna tid och rädda Nadirs invånare från att bli utrotade. Inte en enda av stadens två miljoner kvinnor och barn föll offer för vampyrerna. Vi måste naturligtvis rymma från staden och dra oss tillbaka till fjällen, men återtåget försiggick i god ordning utan några förluster att tala om. — Men hur försiggick rymningen? frågade Iffi Nivo. — Vi talade om det på vägen genom staden men funno ingen förklaring på det. — Om det intresserar er, kan jag gott berätta det, sade konungen. — Ja, vi vilja gärna höra det, sade Wayne och Faversham.

TJUGUFJÄRDE KAPITLET. Situationskartan.

Envåldshärskaren över Virdin hade inte offrat många ord på de händelser, som hade försiggått under loppet av det sista året, hän hade bara nämnt några siffror och resultat, men det var alldeles tillräckligt för att ge ett klart intryck av den långa, förfärliga kampen mot vampyrödlorna, som hade kostat otaliga skepp och en hel världsdel. Inte heller nu, då han berättade om flykten från Nadir, använde han många ord. — Först och främst sändes de beväpnade skeppen ut, sade han, — för att hindra ödlorna att simma in i hamnen. Trafikdirektören fick order om att samla all rullande materiel, som han kunde samla ihop, järnvägsvagnar, automobiler och flygmaskiner på sina respektive stationer och på det hela taget förbereda sig på bästa sätt till det förestående arbetet utan att därför stänga den genomgångstrafik, som ledde åt nordväst. Den linjen måste hållas öppen för flyktingar, som kommo söderifrån. Så skrev jag en proklamation, där jag talade om den fara, som hotade oss, och uppmanade alla att strax begiva sig till sin distriktsstation, medförande en kappsäck med de nödvändigaste kläderna, värdesakerna och om möjligt mat för två dagar. Proklamationen blev tryckt i en miljon exemplar och under loppet av mindre än en halvtimme blev den med tillhjälp av tio tusen man inlämnad i varenda våning över hela Nadir och utanför. Emellertid hade trafikdirektören ganska snart meddelat, att han hade gjort vad han kunde, men han måste ha minst fyra timmar på sig för att kunna evakuera staden. Jag lovade honom de fyra timmarna, och då de första fullastade tågen rullade ut mot nordväst, blev en ganska ansenlig karavan av ett annat slag framdriven mot öster längs vägarna på bägge sidor av fjorden mot vampyrödlorna. — Vad var det för en karavan? frå- gade Wayne. Konungen tände en ny cigarr och smålog. — Det var min krigslist, svarade han, — stora och små husdjur, kor, oxar, grisar och får, ja, till och med änder och höns. De voro insamlade i Nadirs närmaste omgivningar för att uppehålla fienden så länge som möjligt. Vi lyckades också uppehålla hela ödleflocken tillräckligt länge. Intet av de ett par hundra djuren, som de hade sett från fyrtornet, fick tid att störa oss och inte heller de söderifrån. Däremot kom det tre djur i sista ögonblicket. De hade gått i land ett litet stycke norr om fyrtornet och hade inte blivit observerade förrän det var för sent att stoppa dem, och de gjorde tämligen stor skada — dödade över tusen av mina män, som offrade sig för att mina flyktingar skulle komma i väg. Ilné och jag stodo bakom en barrikad, där striden var hetast, men där det också lyckades oss att sända en av ödlorna in i evigheten. Det var en förfärlig kamp, om det går an att kalla sådant för kamp. Det är ju egentligen blodig nedslaktning, där människorna stå med onyttiga vapen mot övermäktiga och osårbara fiender. — Vi ha något liknande på jorden, som vi kalla krig, sade Wayne, — och i kriget dö de flesta människorna utan att veta varför och utan att få se det, som dödar dem. Men det är alltså just tack vare kriget, som vi ha kunnat medföra så goda vapen. De förr omtalade kanonerna, en utmärkt uppfinning, som märkvärdigt nog aldrig har varit använd till nytta och gagn på jorden, komma nu att rädda en hel människoras från undergång. Det är för resten ganska komiskt, att våra moderna skjutvapen skola komma till användning mot sina uppfinnares och konstruktörers ädla avsikter! Men — var skall slaget stå och när skola vi börja? Jag längtar formligen efter att komma i strid med fienden. — Jag också, sade Faversham. — Har ni någon översikt över, hur många de äro? — Å, en trettio, fyrtio tusen, tänker jag. De föröka sig nämligen hastigt, Ta’ chansen att förtjäna pengar! Bliv ombud för Teknik för Alla, veckotidningen för praktiskt folk. Till Teknik för Alla. Box 3023, Stockholm 3. Undertecknad önskar få sig tillsänt ombudsvillkor och material: Namn: ..... Bostad: ..... Adress: .....