främst med våra gästers hjälp kunna
sända vampyrödlorna i döden bara på
några månader.
I detsamma öppnades dörren, som de
just hade kommit in genom, och en röst
anmälde:
— Prinsessan Ilné.
Wayne och Faversham vände sig om
och fingo se en underbart skön kvinna.
TJUGUTREDJE KAPITLET.
Vampyrödlornas framfart.
Prinsessan Ilné kom långsamt fram
mot dem. Ljuset glittrade i hennes
kopparfärgade hår och hennes ögon
voro klara och blå som själva himmelen
en solklar sommardag.
Dick Wayne, ”Daily Mails” berömde
och bereste korrespondent, hade träffat
många vackra kvinnor på sina resor,
men aldrig någon, som ens kunde liknas
vid denna uppenbarelse av skönhet och
ljuvhet.
En enda sekund blickade han in i
hennes gåtfulla ögons djup, och det var som
om han såg paradiset och erfor den
gudomliga lycka, som man alltid
längtar efter men aldrig kan nå.
— Det är min syster, sade Iffi Nivo,
— och detta är Reginald Faversham
och Dick Wayne, dristiga män och
goda vänner, som ha följt mig hit från en
avlägsen, främmande planet.
Wayne bugade sig djupt och
underdånigt och var för första gången i sitt
liv avundsjuk på Faversham och
önskade, att han hade hans stolta, manliga
ansikte och förnäma hållning, fina, vita
felfria händer och blonda hår.
Blont hår var nämligen något
märkvärdigt på Ken, medan Waynes svarta,
glesa hår var mycket alldagligt.
Dessutom lade han märke till att
prinsessan Ilné offrade två sekunder på
Favershams ögon. Wayne förstod, att han
själv hade mycket små chanser.
Senare blev dock hans hopp större, ty hon,
denna undersköna kvinna, var lika
älskvärd mot bägge två och visade inte på
något sätt, vem hon föredrog, om hon
överhuvud taget föredrog någon av dem.
Inte heller såg hon ut att vara
särdeles stolt eller förvånad över att bli
beundrad av två människor från en
annan värld. Det tog hon ganska lugnt,
men då hennes bror, medan de åto,
berömde maten och dukningen, rodnade
hon av glädje och stolthet, ung och
kvinnlig som hon var, och skyndade sig
att meddela, att det nog skulle ha
varit ännu bättre, om hon hade haft litet
hjälp eller litet bättre tid.
Wayne undrade i sitt stilla sinne om
det bland de regerande och mäktiga på
jorden fanns en enda kunglig eller
dollarprinsessa på tjugu år, som kunde
så mycket som steka en enkel biff. Han
ansåg det naturligtvis inte alldeles
omöjligt, att en sådan dam existerade,
men det var föga troligt. Han hade i
varje fall varken hört talas om eller
läst om henne.
Efter den nattliga måltiden serverade
prinsessan Ilné ett utmärkt kaffe i ett
slags rökrum, varpå hon drog sig
tillbaka med ett vanligt godnatt.
De fyra herrarna tände sina
respektive cigarrer och cigarretter och slogo sig
ned i de bekväma länstolarna omkring
kaffebordet, som för övrigt varken
saknade konjak eller likörer.
Samtalet hade hittills väsentligen
handlat om resan och om jorden och dess
länder, och det var huvudsakligen Wayne,
som hade fört ordet, det vill säga
konungen hade frågat och journalisten
hade svarat och berättat så gott han
kunde. Nu övertog konungen rollen
som berättare, och samtalet skiftade
fullständigt karaktär.
— Vi ha haft en förfärlig tid, sade
han, — och i synnerhet det sista året
har varit rysligt. Vampyrödlorna ha
blivit herrar över allt, som heter
lågland på Ken, och ha jagat människorna
upp i fjällen. Jag skall ge en kort
framställning av, hur det har gått till,
eller rättare sagt, vad som har hänt,
medan ni ha varit på resan genom
etern. Som nni veta, hoppades vi när
”Tagan” lämnade oss, att vi skulle
lyckas begränsa vampyrödlornas
verksamhetsfält till Asra och Den nya
kontinenten. De två murarna blevo
uppförda och beväpnade skepp stationerade i
alla hamnar, och ett par månader gick
allt bra. Med relativt små offer
lyckades vi hålla fienden stången. Murarna
voro solida, och då de djur, som
försökte simma över mot våra kuster,
blevo sänkta eller tillbakadrivna, utan att
det kostade oss mera än ett par, tre
skepp, började vi se saken ljusare.
Emellertid höllo sig vampyrödlorna inte i ro
på Asra längre än tills de hade ätit upp
allt levande, som de kunde få tag i, och
det var gjort på två månader. Då
störtade de sig i havet och simmade
över till Cedars östkust. Vaktskeppen
ilade dem till mötes och togo upp
kampen, men förgäves. Vampyrerna
kommo i stora flockar, och så snart ett
skepp hade kört sitt spjut i ett av dessa
bepansrade odjur eller av andra
orsaker måste stanna, var det dödsdömt.
Några slag av närmaste ödlas stjärt
sände det ned på havets botten. Av
fyra hundra skepp — hälften av Cedars
flotta — vände inte ett enda tillbaka.
Hur många vampyrer de hade lyckats
döda, vet man inte, men
tvåhundrasexton kommo den dagen fram till Cedar
och spredo död och fasa omkring sig.
Nästa dag kommo nya hundratal och
nästa tusen, ty nu mötte de intet
motstånd på sin väg över havet.
— Då blevo alltså dina skepp också
sänkta, sade Iffi Nivo.
— Ja. Men jag hade inte kunnat
hjälpa Cedar med dem, ty nästa dag
kommo stora flockar av ödlor mot våra
kuster och dem måste min flotta först
och främst gå mot. Och det gjorde de
på det sättet, att inte en enda ödla
slapp undan, men heller inte mer än tio
100.000 kronor
kan Ni vinna på de försvarsobligationer,
som Jules Verne-Magasinet utdelar till
pristagarna i den pågående tävlingen
FÖRSVARSLÅNETIPSET
Jules Verne-Magasinet</img>
Tippa
varje
vecka!
Närmare detaljer och tävlingsregler i veckans n:r
