Hur man bygger en MODELLJÄRNVÄG Den världsberömde danske tenoren Lauritz Melchior är intresserad mo- dellbyggare. SPÅRBYGGE och BANPROFILER Åv KELLE KEY Ja, nu träffas vi alltså igen — och det är enligt min mening synnerligen angenämt. Ty kontakten med läsekret- sen har fördjupats på ett för förf. lika överraskande som glädjande sätt genom alla brev som kommit TfA tillhanda. Vi ska denna gång med energi och all- var ägna oss åt att bygga spår — så som de skola se ut i verkligheten. Både riktiga järnvägsspår och mo- dellspår ha med åren undergått bety- dande förändringar. Under George Stephensons aera körde man ännu på spår av de mest konstifika utseenden, och ännu för en generation sedan an- vände modellbyggarna fyrkantiga mäs- singsstänger eller kantställda mässings- band att köra på. Ja, man använde t. o. m. trälister som 'räls och tog ström- men från två strömförande metalltrå- dar. Gudskelov ha vi nu kommit längre. Utomlands finns sedan många år till- baka räls i skala för bl. a. ”nollan” och ”halvnollan” att köpa till billigt pris. Och den dag som i dag är finns även i Sverige räls att få. H0-räls finns re- dan hos ett par firmor och 0-rälsen är just under framställning. Hade Sverige inte drabbats av avspärrningen under det nu pågående kriget skulle det för 14 TEKNIK för ALLA länge sedan ha funnits massor av ma- terial i handeln. Nu får vi försöka skaffa fram det i vårt eget land i stäl- let, vilket ju kommer oss själva till godo. Den s. k. skalenliga rälsen som fin- nes i handeln är inte riktigt skalenlig, det vill vi förutskicka. Rälsens verti- kala parti — livet — är överdimensio- nerat för hållfasthetens skull. Men an- nars är allt all-right. Med skalenlig räls menar vi i fortsättningen alltså räls med korrekt höjd, bas och huvud. Räls. Räls kan naturligtvis framställas av olika metaller. T. ex. stål, aluminium, mässing. I Sverige finns endast mäs- sing, och därför går vi icke in på att beskriva de olika rälsslagens för- och nackdelar. En sak kan nämnas, och det är att mässingsrälsen löder utmärkt, kan böjas, filas och i övrigt hanteras med lätthet. En nackdel är att den är dyrare än annan metall och har en orealistisk färg. Men färgen kan göras synnerligen naturtrogen, om rälsen oxi- deras — vilket är billigt. Om någon tid kanske det f. ö. finns färdigoxiderad räls att köpa. Men rälsen enbart gör inget spår. Det behövs slipers eller syllar, spik och banvall samt en tredje strömförande skena med tillhörande stöd för s. k. tre-rälssystem. Medan vi äro inne på det elektriska skall vi bara så här i förväg anmärka att man skiljer på tre-rälssystem och två-rälssystem beträffande strömtillför- seln. Vi använder som bekant mest elek- tricitet för att driva loken. Är det två- räls vi har, går strömmen i de båda isolerade skensträngarna. Har vi tre- räls, leder de båda skenorna ena ström- men. Den andra strömmen går genom sS. k. tredje skena vid sidan om spåret eller i s. k. kontaktlina upphängd på viss höjd över spåret. Strömmen till- föres loket från tredje skenan eller kon- taktlinan via en s. k. strömavtagare av varierande konstruktion. Syllar. I ”nollan” använder vi oss av trä- lister 1/8” X1/16” kapade i 60 mm läng- der. I ”H0” finns s. k. slipermatta eller syllmatta, som är stansad i vissa läng- der, på vilken man helt enkelt placerar rälerna och fastsätter dem. Hur det går till visas längre fram. Man kan också klippa syllar av tunn papp — 32 mm långa i ”H0” och 60 mm i ”0”. Be- träffande avståndet mellan syllarna, se för ”nollan” fig. 2 a och för ”halvnol- lan” fig. 2 b till vänster. Figurerna fin- nas på mittuppslaget och äro i hel skala, varför man helt enkelt kan ta mått där. Spik. För ”nollan” använder vi 1/2” nubb med stora skallar se fig. 3 A. Med nub- ben i en flacktång filas hälften av skal- len för utseendets skull. Den som är mindre noggrann kan använda hela nubb. För ”halvnollan” använder vi an- tingen korta ”blånubb” för spikning vil- ket dock är olämpligt, eftersom vagns- hjulen gärna hoppar hage över nubben. Rälsen i denna skala är inte mer än drygt 2,5 mm hög! Vi förorda korta mässingsnubb placerade mellan två syl- lar och fastlödda vid rälsen — se fig. 3 B underst — eller om syllmatta an- vändes, rekommendera vi förfarings- sättet överst å fig. 3 B. I ena sidan på en smal flacktång sågas och filas en fördjupning 2,7 mm grund, på den andra sidan fastlödes en mässingsbit (a) 2,5 mm hög. Bredden på mässings- biten och fördjupningen är rälsens bas + 0,20 mm ((plåttjockleken för klam- mer). Vid (b) lödes en klack 2,5 mm från fördjupningen. På fördjupnings- halvan placera vi en mässingsplåt av storleken 7,5 mm längd X 3 mm bred. Samt trycker till som fig. visar. Vi er- håller då en U-formad klammer, som passar in i en annan flacktång som fig. visar. I denna tång filas till ett hål, vars bottenbredd är rälsbasens + 2 gån- ger klammertjockleken. Utseendet i öv- rigt får man prova sig till genom expe- riment. Men glöm inte att överst på tången fila en öppning lika bred som Z mittenpartiet — livet — på rälen. Sista stadiet, innan klammern sitter fast vid syllmatta och räls, synes längst ner till Höger på fig. 3 Be Ja, det ovanstående ser en smula in- vecklat ut. Men det är det inte. Förf. gjorde själv anordningen på två tim-