TfA:s följetong:

</img>

Resan till KEN

AV CHRISTIAN HAUGEN

Sammandrag av det föregående:

Dick Wayne, Daily Mails berömda
korrespondent, på återväg från en misslyckad
reportageresa, träffar av en händelse i Aden sin
gode vän, äventyraren sir Reginald Faversham.
Denne berättar för honom om ett sällsamt
äventyr, som han upplevat på en ö i Indiska
Oceanen. Av berättelsen framgår att det
gäller ingenting mindre än ett rymdfartyg från
en fjärran planet, som landat på ön. Wayne
går ombord på Favershams lustjakt, som
lättar ankar och sätter kurs på den obebodda
ön. Under resan berättar Faversham att
mannen från Ken, den okända planeten, kommit
till jorden för att söka hjälp mot en
fruktansvärd fara, som hotar hans värld. Wayne
är först misstrogen, men fängslas allt mer
och mer av äventyret medan lustjakten
”Stjärnan” närmar sig ön. Sedan medförda
förnödenheter inlastats på jätteflygmaskinen,
lämnar denna snart med enorm hastighet jorden.
Under färden berättar Ken-mannen om
förhållandena på planeten och att faran består i
att jättestora vampyrödlor hålla på att förinta
deras civilisation. De äro nu framme och
hålla på att landa. I den utrymda staden
Nadir lyckas de döda ett av de kolossala
odjuren och tänka med sina moderna vapen
förinta resten vid en barrikad. De äro på väg
till slottet och konungen, som är
Ken-mannens fader.

(Forts från föreg. n:r.)

— Rekylrör? frågade Faversham.

— Ja, det är vapen, som efter vad
jag kan förstå, likna kanoner, fastän de
äro ohanterliga och tämligen onyttiga.
Vi använda krut till några av dem, men
bensin till andra. Vi leda in bensingas
i en avlång cylinder och antända den,
så att den driver ut stålklumpen eller
lansarna enligt samma princip som
explosionen driver fram kolven i en
explosionsmotor. Det är klumpiga,
svaga vapen och de fordra ett stadigt
fundament, men de kunna naturligtvis
förbättras med tiden. — Emellertid ha vi
dödat omkring hundra fiender med dem,
som de äro.

— Våra kanoner, sade Faversham,
— voro heller ingenting att tala om för
tre hundra år sedan, men nu äro de
bra.

Wayne, som sedan de med ett enda
skott dödade djuret på barrikaden hade
känt sig ganska övermodig, blev nu litet
betänksam.

Denna massa av röda kors på
konungens karta betydde alltså lika många
fiender och dessutom kunde när som
helst nya flockar komma simmande och
gå i land på Virdins kuster. Han
skakade på huvudet.

— Men vi ha ju bara två kanoner och
inte mera än tusen skott till varje.

— Alldeles riktigt, sade Faversham,
— jag vet nog det, men jag litar på, att
vi under loppet av ett par veckor
kunna få både kanoner och ammunition nog.
Vad säger ni, prins Nivo, ni lovade
något dylikt på vägen hit?

— Ja, jag lovade er hundra
mitraljöser och hundra kanoner med
tillräcklig ammunition inom två veckor,
svarade Nivo, — och trots det, att
ställningen här är värre än jag trodde, kan
jag ändå hålla mitt löfte. Och dessutom
skall jag skaffa er femtio, sextio
sådana där ”tanks”, som vi talade om på