samma gång, och lika många pansarautomobiler. — Det är utmärkt. Om två veckor kunna vi alltså börja kriget på allvar. Till dess måste vi nöja oss med att försöka hindra fienden att rycka fram i norr och öster, men den jämförelsevis smala sträckan land nere vid muren här i söder bli vi troligen tvungna att offra. — Jag har varit beredd på det, sade konungen. — Där nere finnas nu inte andra människor än ingenjörer och krigare, men då jag även var beredd på att bli tvungen att offra mycket land också i öster och norr, hade jag låtit utrymma alla städer och gårdar, som befinna sig intill hundra kilometer bakom stridslinjen. I morgon utrymmas tio nya kilometer — mera bruka ödlorna inte sluka per dag numera. I början marscherade de fram sex, sju gånger så fort, men nu har halvcirkelns omkrets vuxit så mycket, att de inte kunna eller behöva mera. Naturligtvis måste vi lämna kvar nog mat på de tio kilometerna, annars komme de nog snart efter oss. Det motstånd vi kunna prestera är inte av den minsta betydelse, utom när vi kunna sätta en stark mur i vägen för dem, och en mur på sextio meters höjd tar det tid att bygga, om man också har så mycket folk man behöver, och det tjänar ju ingenting till att bygga en mur, som vår fiende kan komma omkring under loppet av några minuter. Som ni ser här på kartan, spärra murarna pass och dalgångar och kunna inte kringgås på flera dagar. Faversham pekade på ett ställe, där de röda korsen voro talrikast samlade i mynningen av ett sådant pass eller dalgång. — Vad heter det? frågade han. — Kempasset efter floden med samma namn, som rinner genom det, svarade prins Nivo. — Det ser ganska fullt ut. — Ja, sade konungen, — av en eller annan orsak ha nästan fyra hundra av dessa jättedjur stuvat ihop sig där. — De kommo marscherande vid sextiden denna kväll och voro tydligen hungriga. Så fort de kände, att det fanns människor i närheten, blevo de alldeles galna och störtade sig bölande mot muren. Den främste av dem, som för resten också var den störste, fick ett helt regn av stålklumpar, lansar och pilar över sig, varav några trängde in genom ögonen, så att den dog. Kanske var det stora djuret ett slags anförare, ty de andra blevo ännu mer rasande — och de hålla ännu på att angripa muren. Jag hade ett samtal med min kommendant där uppe strax innan jag såg ”Tagans” strålkastare, och han talade om, att hans folk hade lyckats döda åtta av djuren och att de nog skulle ta livet av några till under nattens lopp. Men sedan måste muren utrymmas, om angreppet fortsättes. De levande djuren, sade min kommendant, skola med tillhjälp av sina fallna kamrater kunna nå upp till toppen av muren, och då blir allt försvar omöjligt. Jag gav naturligtvis order om att han skulle låta de närmaste djuren vara i fred och bara använda sina vapen mot dem, som voro så långt borta, att deras döda kroppar inte voro farliga! — Men jag är i alla fall rädd, att ställningen blir stormad, och det är mycket tråkigt. Kemdalens fabriker äro av stor betydelse. Faversham log och såg bort på Wayne. — Vill du åta dig att rädda situationen? frågade han. — Gärna. Jag vet bara inte hur. — Å, det är inte så farligt bara du blir placerad på muren med en mitraljös och tillräckligt med ammunition, så klarar du det på en halvtimme. Det vet jag. Wayne kände sig smickrad, och dessutom gladde det honom, att det skulle bli han, som började kampen. — Tusen tack, sade han, — men hur skall jag komma dit? ”Tagan” flyger ju inte mer en sextio kilometer och passet ligger, efter vad jag förstått, minst femhundra kilometer härifrån. — Ja, det är riktigt, — men jag hoppas på konungens flygmaskin, som säkert går dubbelt så fort. — Tvåhundratio sekundmeter efter jordisk beräkning, sade prins Nivo, — jag skall gärna flyga dit med honom och vara med om skjutningen. Faversham skakade på huvudet. — Nej, då kunde jag ju lika gärna följa med själv, men vi två ha annat att göra i natt. Dick får nog åtaga sig Kempasset ensam. — Han blir inte så alldeles ensam där uppe, sade konungen, — där uppe finns det två tusen man, som på hans minsta vink gå i döden för honom. Visa kommendanten armringen, och allt och alla stå till er disposition. För resten kan jag telegrafera upp och meddela honom, att ni kommer, men ni är kanske trött och behöver vila er? — Nej, jag är färdig till start när som helst, ju förr desto bättre. Faversham nickade. — All right. Prins Nivo och jag köra dig ned till ”Tagan” i bilen. Vi skola ha ritningarna. Aeroplanet kan komma efter om tio minuter. Han reste sig och fortsatte, i det han vände sig mot konungen: — Vi komma snart att få användning för ett par flygare för att frakta ”Tagans” last norrut. Kunna de skaffas? — Ja, jag har en av ”Tagans” typ inte långt härifrån. Behöver ni fler? — Nej. * Då de lämnade slottet och åter körde genom Nadirs tomma, mörka gator, tänkte Wayne mer på prinsessan Ilné än på något annat, och då han ombord i konungens aeroplan såg ljuset från ”Tagan” sjunka i natten, tänkte han fortfarande på henne och inte på det farliga äventyr han blixtsnabbt flög emot. Han hade gärna velat se en skymt av henne, innan han reste. Utanför, över och under på alla sidor var det moln och kolsvart mörker, men i kajutan var det strålande ljust. En dämpad surrning från de många propellrarna trängde in till honom och så småningom glömde han Ilné, glömde henne för den stora kamp, som väntade honom, och för glädjen över de sagolika bragder han skulle utföra framför de två tusen Kenkrigarnas förundrade ögon. En halvtimme efter avresan sänkte konungens aeroplan sig ned över Kempasset. Ta’ chansen att förtjäna pengar! Bliv ombud för Teknik för Alla, veckotidningen för praktiskt folk. Till Teknik för Alla. Box 3023, Stockholm 3. Undertecknad önskar få sig tillsänt ombudsvillkor och material: Namn: ..... Bostad: ..... Adress: .....