ryckte mitraljösen i ställning och sköt det hotande huvudet, så att benskärvorna flögo omkring det. Och därmed var den sjunde remsan slut. Han reste sig. — Hör på, kommendant, sade han. Ni får vara snäll och be ert folk komma hit. Med en spark skickade han två tomma ammunitionslådor bort mot de närmaste fångarmarna, flyttade mitraljösen mitt in på muren, och då han brände sig på kylaren, fortsatte han: — Låt dem fylla denna med vatten, som ni såg, att jag gjorde. Kan ni det? — Ja, furste. Wayne slängde mattan bort till mitraljösen nummer två, lade sig själv ovanpå och sände niohundratjugu skott in i den högra flygelns sorgliga rester. Allt detta försiggick så fort, att ett nytt hotande huvud, som dök upp i vänstra hörnet, blev sönderskjutet en och en halv minut efter det första, med de åttio skott, som voro kvar av de tusen. Så flyttade han in mitraljösen nummer två så långt, att det djur, som var närmast, inte kunde nå honom, i varje fall inte utan att visa sitt huvud över kanten. Medan han lade fram nya patronremsor och satte in en av dem, konstaterade han, att hans vän kommendanten ordnade med kylaren på ett tillfredsställande sätt och till och med hade lärt sig konsten att ladda. Men sedan gick det en god stund och tre tusen skott, innan han fick tid att se på något annat än anfallande vampyrödlor. Nio av dem döko plötsligt upp efter varandra i det farliga hörnet, men de störtade lika fort ned igen för den dödliga mitraljösen. Så började de komma två och två bredvid varandra och en stund efter tre och tre, men de föllo alla med genomskjutna huvuden. Men sluttningen av levande och döda blev tydligen bredare och bredare och allt lättare att kravla upp på. Efter en kort paus kom det sex fiender på en gång och försökte att komma upp. Fem av dem försvunno för alltid, men den sjätte, som var allra längst borta, blev liggande på muren i ett hav av sitt eget och andras blod. Just då han blev färdig med detta djur, visade det, som nu var närmast, sitt huvud över kanten av muren och svängde tolv stora fångarmar mot Wayne, men han sköt dess motbjudande huvud fullt av exploderande projektiler, så att benskärvor, tänder och hjärnsubstans flögo åt alla håll. Utan en gnista av liv i sin 50 tons kropp föll djuret ned över den av levande kolleger uppbyggda sluttningen och ut i floden. Ett par stycken av dessa tog den med sig i fallet, men då hade Wayne redan sänt en ny ödla i döden och satt en ny patronremsa i magasinsöppningen. I detsamma såg han tillfälligtvis in i kommendantens grå ögon, och där kunde han tydligt läsa en sådan beundran, att han nästan rodnade av stolthet och började sitt tolfte tusen. Äntligen hade han då fått bukt med de kallblodiga Kenmänniskornas lugn, för resten alla de andras också, som voro på muren, men det visste han inte. När han var färdig med det femtonde tusendet, flyttade han sig själv och sin matta till mitraljös nummer ett igen och började med det sextonde. Det hade så småningom blivit jämförelsevis stilla i Kempasset. Med varje dödsskrik hade antalet röster i åskkonserten minskats. Nu var det inte många kvar, och de, som voro där, överröstades fullständigt, då Wayne lät mitraljösen knattra på i ett nytt offer; men de läto rasande och förbittrade, och offren fortsatte att komma utan fruktan. De kunde inte gå tillbaka, när de luktade blod framför sig. Sluttningen hade blivit en ojämn höjd av döda jättekroppar ovanpå varandra. Endast en enda av dem låg på muren, alla de andra utanför, och de levande hade fått längre och längre väg från sluttningens fot till muren. De sista angriparna sjönko ihop nästan i utkanten, hundra meter från muren men över tio meter högre. Wayne reste sig med ett trött leende. Han hade segrat alldeles ensam. I öster färgades molnen av den uppgående solen, men Wayne vände sig mot soldaternas tysta, täta skaror. Det var nästan dödstyst en liten stund. Så lyfte kommendanten sin högra hand och ropade: — Hell honom! Svaret kom som en lång skön ton. — Hell! <tab>(Forts. i nästa n:r.)

Spårbygge och banprofiler

(Forts. fr. sid 15.) förut nämndes beträffande vanlig rälsförbindning. Tungornas spetsar — till vänster på ritningen — lödas samman med en hård mässingstråd så att de få ett fixt avstånd från varandra. I själva växelkorsningen till höger på fig. 1 A — det s. k. hjärtstycket — synes tydligt hur avslipningen skall ske. Löd de fyra rälsbitarna i en kaka, så att de senare, när tågen dundra fram, inte rubbas ur sitt läge. Vid slipning av skenorna gör vi rätt i att använda en handdriven slipmaskin som finns i järnhandeln för några kronor. Det sparar mycket arbete. Beträffande syllarna vid växlar gör man bäst i att endast använda lösa syllar som kunna kapas i precisa längder. Detta gäller alltså även H0-räls på syllmatta. Nu kanske läsaren säger att det är svårt att konstruera en vänsterväxel i ”nollan” (vi ser alltid en växel från enkelspåret) då den visade ritningen utgöres av en högerväxel. Samt vice versa för H0-växeln. Men saken kan ordnas enkelt genom kalkering på ett genomskinligt papper. Dessutom hoppas vi att så småningom kunna meddela att särtryck av växelritningar finnes att köpa från TfA. <tab>Copyright förf. och TfA. TfA:s GENGASAGGREGAT för * personvagnar * lastvagnar * motorbåtar Skriv efter ritningar! Pris endast 75 kronor Ni som spar varje nummer av TfA för en kommande inbindning — och därför ogärna klipper sönder tidningen — uppmanas att vid annonssvar ange, att Ni sett annonsen i TfA. Därigenom gör Ni tidningen en stor tjänst.